Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1936 - Eyvind Johnson: Sagan om Brasiliens land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
tyckte han inte det var något märkvärdigt,
bara ett äventyr i stil med de äventyr sjömän
brukar berätta: både sant och tråkigt. Men då
hade han inte med saken att göra. Nu var det
annorlunda sedan det blivit en levande saga;
och historien skulle på olika sätt följa honom
genom hela hans ungdom. Då och då mötte
han glimtar av den: rop som kom fram för
sent, men som man hörde. Först många år
efteråt började han plocka rätt på detaljer
och sätta ihop bitarna. Så mycket av det blev
begravet med de döda där ute.
Det var en grupp som reste, ett knippe
mänskor, en klunga utan ansikte. Olof
hittade på ansikten som han hängde på dem,
och han gav dem namn, men det var bara
Ek som blev riktigt verklig för honom. De
andra blev kvar i dunklet och skulle aldrig
stiga ut ur det; för de var ju döda, som Ek
sa, döda, borta.
Och ansvaret?
En av det fattigaste folkets bästa egenskaper
(den kan diskuteras för resten!) är att det
klagar så litet i förhållande till sin nöd. Det
skäms. Tänk för övrigt på kolonathistorierna
i Norrland — det var efter världskriget, ändå!
Men man har inget emot att resa
minnesstenar över sitt lidande, få en saga, vilket
inte är detsamma som att komma i tidningen
och rentav bli utskämd för sin fattigdom.
Komma i tidningen med namn och allt!
Tidningen skriver, att de dumt nog reste till
Brasilien, ett land som de hade föga begrepp
om, och själva får bära ansvaret, eftersom
ingen förbjöd dem att stanna i Sverige. Och
sedan uttalar sig kloka och rika och berömda
personer och säger precis som tidningen: att
det var dumt och ansvarslöst.
Vilket sorgligt nog kan vara riktigt: men
om man lovar en man (som låt oss säga
dignar under svältfattigdomen efter en
storstrejk) en pannkaka som är lika stor som
halva hemsocknen och räcker för honom och
hans barn i hela deras liv, då får man inte
undra på om han ger sig av mot
pannkaks-landet för att söka ut en bra kant och börja
äta. Att pannkakan inte var en pannkaka är
nog inte hans fel, för han var inte med om
att skapa jorden och hänga upp felaktiga
klimat i bördiga trakter.
Efter tio år är sagan färdig. Och den säger,
att det var en grupp mänskor, ett helt tåg, som
drog långt bort till underbara och hemska
länder, som var fulla av febrar och ormar,
och aldrig kom tillbaka så när som på några
stycken. Inte ens en visstump blev kvar som
deras minne, och då kan man förstå hur
eländigt det var. De lurades av mörka makter,
som kanske var järnvägsbolag, vad vet vi, och
lurade sedan andra att följa efter; och för
någon enstaka gick det väl bra, men han kom
inte med i den riktiga sagan heller, det var
hans straff. De kunde inte erkänna att
sockertopparna inte dinglade i träden och att man
inte satt på sin väldiga facenda och röt åt
sina negerslavar. Det var för mycket begärt.
De slet ont och skickade hem drömbrev från
drömlandet — som de i verkligheten aldrig
kom fram till: "Här sitter man och har det
gott. Och mer folk behövs här ute, vi kan
inte skicka respengar till er, men det är ju
gratist så mycket. Och vi har hälsan samt mår
bra, men det är varmt här så nog slipper man
frysa, med hälsning vänligen L. P. Olsson,
senhor."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
