Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1936 - Walter Ljungquist: Flyktingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER LJUNGQUIST
FLYKTINGAR
Vi lämnade vår frukostdisk och gick ut.
Jag stannade nedanför farstubron och tände
en cigarrett och såg på molnen som låg över
havet, medan Harriet satt på trappan bakom
mig och tog på sig sandalerna. Hennes nakna
fötter var ännu lite för ömtåliga för att kunna
uthärda de små vassa stenarna och de
bränn-heta klipporna. När vi kom till sandstranden
brukade hon stanna och ta av sig sandalerna
och gå barfota för att få njuta av sandens
varma mjukhet. Det var varmt i dag också,
fast det täta molntäcket inte släppte genom
någon sol. Den sydostliga vinden som legat
på ett par dagar hade alldeles dött bort, och
när jag hörde måsarnas skrik i dag i denna
heta och vindlösa och grå stillhet kom de mig
att tänka på barn som talar i sömnen. Jag
såg över sluttningen och klipporna bort mot
strandlinjen söder ut, där några träd stod
ensamma i ljuset från himlen och vattnet, och
där steg en smal rök från en eld rakt upp
i luften. Jag visste inte vad det var för en
eld, men det hände ofta att någon av
pensionatsgästerna gjorde upp eld i det fria, så
att jag antog att det var någon av dem som
var på utflykt i dag. Bakom röken från elden
reste sig de högsta klipporna, och ovanför
dem låg en höjd, varifrån man kunde se långt
ut över havet. Den var bevuxen med ljung
och torrt gräs och sträckte sig en halv
kilometer inåt landet. Fåren brukade gå där. Den
låg öppen under himlen och var rödbränd,
men här och var lyste en vit strimma av sand,
och längre bort stod den förkrympta skogen
mörk och enslig. Jag kunde inte se en levande
själ någonstans, men jag hörde någon ropa
långt borta, och kanske var det från någon av
dem som gick och letade ihop bränsle till
elden, vars rök ibland stod alldeles stilla i den
varma luften.
Harriet pratade med mig medan hon tog
på sig sandalerna. Hon hade ett sätt att
småprata, så att man slapp svara. Hon svarade
själv. Det var egentligen en oavbruten
monolog eller ett slags stillsam kommentar till allt
som föll henne in, och det rörde sig mest
kring det som för tillfället sysselsatte henne.
I detta fall var det upptäckten av sand och
smuts mellan hennes tår och ett trasigt spänne
på en av sandalerna. Jag ville gärna höra
hennes röst utan att behöva tänka på att svara,
och det visste hon, så hon pratade bara på.
Jag stod där med ryggen vänd mot henne och
rökte och såg ut över havet.
Vi bodde här i ett litet vitt hus av kalksten
i närheten av ett pensionat, där vi åt ibland.
En grön sluttning med åldriga fruktträd låg
mellan oss och pensionatet. Vi hörde
gonggongen gå vid måltiderna, och vi hörde
rösterna från pensionatsgästerna när de
strömmade till från hängmattor och vilstolar och
badstrand, men vi såg dem sällan. Vi
undvek dem. Det hände att vi smög oss in på
pensionatet sent på kvällen för att tjuvläsa en
528
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
