Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1936 - Walter Ljungquist: Flyktingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER LJUNGQUIST
omöjligt befinna sig här. Vi visste det genom
brev från bekanta till konsulinnan, med vilka
konsulparet stod i skriftlig förbindelse. Och
för resten var det ju något alldeles uppåt
väggarna att tänka sig, att den rika och
bortskämda konsulinnan Reissinger, som
visserligen före giftermålet varit fattig men i alla
fall burit ett gammalt aktat och förnämt
namn, skulle ha slagit sig ner här i en
primitiv fiskarstuga tillsammans med en ung
borgerlig författare med dunkelt förflutet och
osäker framtid. Och konsuln själv, som dock
var en stor och vidsynt människa men ägde
en häftig, passionerad natur och älskade sin
unga hustru över allting annat, skulle
naturligtvis aldrig kommit på idén att lämna sin
unga fru ensam hemma, medan han reste
omkring i Schweiz och roade sig med
bergklättring och andra riskabla idrotter. Han var
en seg och spänstig sportsman, brun och
stark och farlig att tas med. En sådan mans
känslor lekte man inte med. Och det kunde
man vara förvissad om att hans unga fru insett
för länge sedan. Värdinnan skrattade också
och sa, att om hon trott att Harriet var
konsulinnan Reissinger, så hade hon naturligtvis
inte varit så taktlös att hon berättat för oss
vad den där herrn sagt. Hon skulle genast se
till att misstaget blev rättat.
Vi såg den där herrn bara en gång till, och
det var när han steg på bussen för att resa.
Men vi tyckte sedan att värdinnan var
påfallande tvungen i sitt sätt mot oss. Hon
berättade vid ett tillfälle helt i förbigående, att
den där herrn hetat Landfeldt och att han
var civilingenjör samt att han lustigt nog
också var en passionerad bergbestigare och
dessutom gammal studentkamrat till konsuln,
och fast han aldrig haft nöjet träifa fru
konsulinnan kände han mycket väl till hennes
utseende från fotografier och porträtt i
tidningarna. Det förklarade ju hans misstag.
Havet var alldeles stilla i dag. Jag hörde
fåren bräka på höjden bakom klipporna, där
röken från elden alltjämt steg rakt i luften.
Och inåt land, ungefär där landsvägen till
byn gick, såg jag ett moln av damm som
en lång stund hängde nästan orörligt i den
varma luften över träden och höjderna bakom
dem. Jag kunde också höra en vagn rulla
förbi, men ljudet av den försvann innan
dammolnet hunnit upplösa sig. Harriet pratade
med mig och med sig själv medan hon lagade
spännet på en av sandalerna. Det var inga
anmärkningsvärda saker hon hade att säga.
Det var bara ett muntert och meningslöst
pladder, ett trivsamt och oavbrutet sorl från
hennes läppar. Hon visste att jag tyckte om
det. Jag ville höra att hon var i närheten, för
jag tyckte ofta att det inte var tillräckligt att
se och känna det. Jag ville med alla sinnen
kunna konstatera att hon alltjämt var hos mig.
När vi var inomhus blev detta behov än mera
påfallande. Det fanns regniga och blåsiga
dagar som gick oss på nerverna därför att vi
tvangs att sitta inne, och om jag då satt och
läste eller skrev och hon plötsligt tystnade och
var tyst en lång stund, förstod jag inte alltid
genast vad som fattades. Jag fick bara en
stark förnimmelse av överhängande fara,
ungefär så som man kan få det i drömmen.
Och efteråt var det mycket svårt att återfinna
sitt lugn. Hennes varma, dämpade skratt
någonstans ifrån kom mig inte att känna
enbart lättnad. Den glädje jag kände över att
åter höra hennes röst liksom också underströk
allvaret i det hot jag nyss känt. Jag hörde vid
sådana tillfällen ibland på hennes skrattlystna
stämma att hon bara velat skrämma mig lite
för nöjet att sedan se mitt ansikte ljusna.
Jag stod och stödde mig på hennes käpp
medan jag väntade på henne. (Den där
käppen var en vanlig herrkäpp som hon fått av
mig när hon vrickat foten en dag i början av
vår vistelse här ute.) Det gick en stund. Jag
såg en blek solstrimma som klöv de jämngrå
530
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
