Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1936 - Walter Ljungquist: Flyktingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER LJUNGQUIST
frisk strömmade mot oss från havet och den
molniga rymden. Nere på stranden där vi nyss
gått sprang en trutunge och letade efter
någonting. Han gick ett stycke ut i grundvattnet och
spejade åt alla håll, därpå vände han åter in
mot stranden och försvann i en skreva. Harriet
påstod att hon kunde se våra fotspår i sanden
där nere, men jag bestred att det var möjligt
att se dem från denna höjd. Vi grälade en
stund om det, sedan fortsatte vi uppåt. Vid
ett par tillfällen måste vi hjälpa varandra
över utskjutande klippartier, och det var en
spännande sysselsättning. Vi valde med avsikt
särskilt svåröverkomliga ställen. Vi skavde
sönder händerna och fick blåmärken och
tappade upprepade gånger Harriets väska och
käpp. Vi var mycket glättiga i tal och åthävor,
men innerst i oss fanns en molande
förnimmelse av något som vi ständigt sköt upp och
som vi inte kunde komma ifrån. Vi visste att
detta var ett fegt förhalande av tiden, och det
olustiga och oklara medvetandet om detta drev
oss till överdåd. Vi strävade framåt med en
beslutsam energi som om vårt mål varit en
plats belägen mycket långt bort. Vi låtsades
att vi lekte med faran utan att riktigt vilja
göra klart för oss att vi också faktiskt gjorde
det. Vi klarade de svåraste hinder med
anmärkningsvärd lätthet, och vi kände oss
barnsligt duktiga och stannade ibland och såg
på varandra och log som åt ett
hemlighetsfullt skämt.
När vi äntligen kom upp på höjden såg vi
röken från elden mycket tydligare än förut,
men någon människa syntes inte till, och vi
hörde inga röster. Vi såg byn som låg på
sluttningen på andra sidan höjden, och vi
lade märke till postkontorets röda tegeltak.
Det var nu flera dagar sedan vi sett en
tidning. Vi tyckte inte om anblicken av
postkontoret just nu, så att vi flyttade lite på oss.
Vi hade hela den molniga rymden helt nära
över oss här, och vi lade oss på rygg på
marken och stirrade upp i molnen som
långsamt rörde sig. Det gick en upptrampad stig
tvärsöver höjden. Vi kände mycket väl till
den där stigen. Vi gick den ofta på natten
när vi var säkra på att inte möta människor.
Det var första gången på mycket länge vi var
ute på den på dagen, och vi hade inte heller
sett byn så nära oss som nu på tämligen lång
tid. Våra inköp i handelsboden uträttades av
en tioårig son till fiskaren som vi hyrde
stugan av, och han kom till oss varannan
dag. Han hämtade också post åt oss när vi
väntade någon, men sista tiden hade vi
förbjudit honom att gå till posten. Vi visste inte
vad som låg och väntade på oss där, och vi
ville inte veta det. Det gjorde oss numera
detsamma att höra efter någon post. Vi
frågade pojken då och då om han varit vid
busshållplatsen och sett om det varit mycket folk
med bussen, för det kunde ju hända att det
kom bekanta för att hälsa på oss. Det fanns
ingen direkt båtförbindelse här, utan man
måste ta buss till stån och stiga på båten där.
Vi hade nu gjort inköp för oss så att det
räckte en tid framåt, och vi hade en
jordkällare på tomten där vi förvarade de inköpta
varorna. Vi levde mycket enkelt. Vi hade inte
heller talat med någon av pensionatsgästerna
på flera dagar. Vi hade bara hört högtalaren
genom fruktträdgården på kvällen, fast vi
hade inte varit så nära att vi kunnat urskilja
vad som sades.
När vi vilat oss en stund fortsatte vi i
riktning mot en för tillfället obebodd sportstuga
som låg mellan elden och klippbranten. Vi
hoppades komma osedda förbi där, i skydd
av småskogen. Vi hade inte gått lång stund
då Harriet stannade och grep tag i min arm.
Det var någon som hojtade nedanför
klipporna under oss i den riktning vår stuga låg.
Vi lyssnade, och därpå gick vi ut till branten
och såg nedåt. Vi kunde inte se vår stuga här,
men vi hörde tydligt att ropen kom därifrån.
532
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
