Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1936 - John Landquist: Psykoanalys och moral
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PSYKOANALYS OCH MORAL
som var en artificiell rätt och som den
mäktige satte sig över.
Till viss grad kan han ursäktas, ty han
inskränker sin betraktelse till den åtminstone
numera underordnade frågan om sexuellt
umgänge är tillåtligt eller ej och tycks
föreställa sig att detta är den huvudsakliga
moralkonflikten på området. Man får veta, att "det
som dikterar vår tvekan inför sexualia är
helt enkelt vår infantila rädsla att mista den
kärlek vi hittills ’rättvisligen’ kunnat räkna
på från samvetet = överjaget = pappa och
mamma. — — —• Frågan gäller ju bara
vad som är viktigast: att älskas av sitt
överjag eller att älskas av en sexuell partner."
Detta är dock bra barnsligt, eftersom det
i de sexuella konflikterna utanför anstalterna
merendels icke är fråga om en dylik kamp
mellan en skuggvärld och en verklig person,
utan om förhållandet till två närvarande
personer, som göra samma anspråk, eller om
förhållandet till någon, med vilken man redan
haft förbindelse och så vidare. Men dylikt
existerar icke för vår författare, som frejdigt
dekreterar att skuldkänslan uppkommer av
den sexualfientliga auktoritetspedagogiken.
Han känner ingen annan skuldkänsla, än den
som förekommer vid brott mot den icke av
övertygelse omfattade auktoritativa moralen.
Men det finnes en i det aktuella, verkliga
livet begrundad skuldkänsla, som icke har
något med auktoritet att göra men, hur än
åskådningarna förändras, måste genomtränga
jaget, såvitt det eljest har en struktur,
nämligen den som uppkommer vid brott, sexuellt
eller icke, mot vår levnadsstil. Om sådana
konflikter icke förorsaka neuros, så är det
likgiltigt, ty de spela dock största rollen i livet.
Man har här in flagranti ett exempel på
hur orimligt, emedan på sidan om det stora
människolivets affärer löpande, det
psykoanalytiska anspråket är att grunda moralen
— eller upplösa moralen — på erfarenheter
från neuroser. De väsentliga moraliska
konflikterna och skuldkänslorna komma att
utveckla sig på samma sätt, om också det
psykoanalytiska tänkesättet blivit mänsklighetens
allmängods. Samvetets oro kommer alltid
att ledsaga våra mänskliga hänsyn och våra
strider om våra levnadsmål. Den av doktor
Törngren demonstrerade psykoanalysen må
ha ali välsignelse i mödan att skingra-
auktoritetspedagogikens obehöriga skuldkänsla, om
sådan kan påvisas, hos de i neuros insjuknade,
men för de själsfriska, som också kunna ha
sina bekymmer, liknar denna fråga mera ett
joller.
Psykoanalysen bildar, vad dess erövrande
andar ännu icke kunnat fatta, bara en småstad
i den mänskliga psykologiens och moralens
stora rike.
Freudismens eftersägare, som fascinerats av
den bortträngda driften, kunna icke förstå,
att också kulturen är en naturprodukt. Också
moralen spirar ur naturen och ur de
erfarenheter människan gjort i sin naturliga tillvaro.
Den svävar icke väsenlös över jorden. Den är
ett ursprungligt faktum likaväl som driften.
På det sexuella området, som dock icke är det
enda moralbildande, spirar ömheten och
därmed ansvaret ur lusten. Där detta icke blir
fallet, kan man först börja ifrågasätta ett
brott mot naturen, en defekt. Drift och censur
höra ihop som dioskurer.
Men psykoanalysen har visst gjort sina
värdefulla upptäckter. Synd att icke doktor
Törngren vill konsekvent använda dem. Det
skulle till exempel vara nyttigt med att
underkasta vissa former av den radikalism han
prisar en psykoanalys. Trotset mot
föräldramakten och förstörelselustan, som både Freud
och Adler undersökt, ha mycket för sig. De
yttra sig i negativism, i begäret att nedspotta
traditionens värden, i allehanda reaktioner,
varmed man vill hävda sig och dölja sitt eget
misslyckande. Både radikalismen och psyko-
36. — B. L. M. 1936.
549
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
