Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1936 - Ragnar Svanström: Engelsk samtidshistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAGNAR SVAN STRÖM
henne. Och han kommer till det resultatet,
att hon "från 1876 till 1901 var en politisk
partigängare" i stället för att intaga den
ställning över partierna, som hon enligt
författningen bort göra. Hon motarbetade
konsekvent det liberala partiet. Hon försökte
på allt sätt hindra dess arbete. Hon gick så
långt i sina okonstitutionella strävanden, att
hon i hemlighet konspirerade mot sina egna
ministrar (exempelvis mot Gladstone efter
Gordonkatastrofen). Hon gjorde sig på detta
sätt till en så inflytelserik faktor i statslivet,
att det vid flera tillfällen ifrågasattes, att en
regering skulle avgå inte därför att den
förlorat underhusets förtroende utan därför att
monarken öppet visade sitt misshag med dess
politik. Särskilt stort var hennes inflytande,
när det gällde att vid regeringsskiften
utnämna nya ministrar. Då kunde ingen
premiärminister handla mot hennes vilja. Drottning
Viktoria åtnjöt inte bara prestige. Hon hade
också inflytande. Mellan 1861 och 1901 både
regerade och härskade hon — och det på ett
sätt, som gick långt utöver hennes
konstitutionella befogenheter.
Allt detta synes mig vara av ganska stort
intresse. Det låter inte bara Viktoria utan
i viss mån hela hennes epok framträda i en
mera realistisk dager än den vi vant oss vid
att betrakta henne i. Det ger oss en vink om
att vi inte böra idealisera henne (som den
mönstergilla konstitutionella regenten), och
att vi måste akta oss för att se henne ur
en alltför sentimental synvinkel ("änkan i
Windsor"). Viktoria var synnerligen kapabel
att ta vara på sina egna intressen. Resultatet
av hennes strävanden var, att konungadömets
anseende och inflytande under den senare
delen av hennes regering snabbt tillväxte.
Men så hade hon också med lidelsefylld
ambition arbetat på att upprätthålla
Englands makt och hävda dess ära. Mot hennes
vilja i det avseendet skulle inte ens gamle
Palmerston ha kunnat ha något att anmärka.
På tal om Englands läge i internationellt
avseende vid Viktorias död vill jag inte
underlåta att rikta uppmärksamheten på en liten
samling uppsatser, som nyligen publicerats1.
Där förekommer en av en fransk historiker
författad studie, kallad "The début of M. Paul
Cambon in England 1898—1903", som utgör
en av de hittills mycket fåtaliga bidragen till
belysandet av Cambons, mästerdiplomatens,
verksamhet. Vi ha alltsedan världskrigets
dagar vant oss vid att betrakta alliansen
mellan Frankrike och England som något
ganska självfallet och naturligt. Det har varit
så lätt att glömma bort, att blott sex år före
ententens ingående 1904 Frankrike och
England så när råkat i krig med varandra för att
slutgiltigt göra upp decennielånga tvister och
ge luft åt ett mycket intensivt ömsesidigt hat.
När Paul Cambon mitt under denna kris
anlände till London för att installera sig
i den franska ambassadörsbostaden, var han
fast besluten att inte bara undanröja
krigsfaran utan också att försona de båda länderna
med varandra, skapa en entente och om
möjligt en allians mellan dem. Han kom alltså
till London med de bästa avsikter. Men han
hade inte varit där länge, förrän hans mod
började sjunka. Han fann stämningarna i
England långt fientligare mot sitt land än han
väntat. Särskilt rädd var han för de
imperialistiska kretsarnas inflytande. Komme de till
makten, skulle Frankrike försättas i en mycket
farlig situation.
"Vi skulle under sådana förhållanden få
att göra med en politik helt olika den, som
under mer än åttio år tjänat som grundval
för våra förbindelser med England", skrev
han vid denna tid i en hittills opublicerad och
1 Studies in Anglo-French History. Edited by
ALFRED COVILLE and HAROLD TEMPERLEY.
Cambridge University Press. 1935. 8 s. 6 d.
554
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
