Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1936 - Ragnar Svanström: Engelsk samtidshistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENGELSK SAMTIDSHISTORIA
Whitehall och en ställning, som är förenad
med en nära nog despotisk makt över
millioner mänskliga varelser."
När John Morley i slutet av juli 1914
såg kriget nalkas, reagerade han med hela
sitt väsen mot att England skulle låta sig
dragas in i katastrofen. Med lågmäld
intensitet skildrar han i sin skrift, som i tryck
inte omfattar mer än 32 sidor, hur
konflikten växte och utvecklades, hur
slagskuggan från kontinenten föll över kabinettets
sammanträden och blev svartare för varje
timme och varje dag, som gick. Det var ür
Tent realpolitisk synpunkt Morleys bestämda
uppfattning, att England inte borde kämpa på
Frankrikes och Rysslands sida. Han delade ej
diplomaternas och militärernas mening, att,
såsom Esher uttryckte sig, Tyskland var den
givne fienden. Han menade, att man i Foreign
Office gjort för mycket väsen av den tyska
imperialismen och glömde bort, att det också
fanns något, som hette brittisk imperialism.
När han tänkte över den senaste tidens
händelser, erinrade han sig, att Grey och den
tyske ambassadören Lichnowsky för inte länge
sedan med mer än vanligt stor entusiasm
kommit överens om att förbindelserna mellan
Tyskland och England de senaste åren
avsevärt förbättrats.
"Varför gjorde man inte detta märkliga
faktum till utgångspunkt för nya
förhandlingar i stället för att ständigt trycka på
ententen? Genom sin förnäma karaktär hade
Grey fått ett inflytande i Europa, som
var den värdefullaste garantien för Englands
anseende och Europas fred. Om några timmar
skulle detta ha gått förlorat. Jag kunde inte
värja mig för känslan av att allt detta var
förhastat. Vad skulle eventuella vinster kunna
betyda i jämförelse med det vilda hat, som
skulle komma att råda under mer än en
generation framåt... Med sin överväldigande starka
flotta, sin av ingen ifrågasatta osjälviska
inställning och en utrikesminister, vars
moraliska och intellektuella standard av alla
LÖRD MORLEY
erkändes, skulle England, när en gång röken
över slagfälten skingrats, ha kunnat utöva ett
inflytande, som hundra ’expeditionskårer’ ej
skulle ha kunnat förskaffa det."
Nej, John Morley kunde inte ge sitt bifall
till en krigsförklaring. Det betydde, att han
måste avgå från sin post. Men att lämna
kabinettet i detta ögonblick, då landet befann sig
i högsta fara, då chauvinismens stormvåg
svepte fram och dränkte förnuft och
besinning, det var en moralisk prövning av
väldigaste mått. Morley utkämpade sitt livs
hårdaste och svåraste kamp med sig själv. Med
ängslan och vånda erinrade han sig, vad
Gladstone vid ett tillfälle sagt honom,
nämligen att man inte kan ikläda sig ett större
ansvar än att lämna en regering "ön public
grounds". Han insåg emellertid, att det för
honom endast fanns en sak att göra, nämligen
att handla så som ärans och ärlighetens lag
bjöd honom att handla. Den 3 augusti
meddelade han premiärministern, att han önskade
559
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
