Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1936 - Irja Browallius: Från vår till höst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IRJA BROfALLIUS
FRÅN VÅR TILL HÖST
Skogvaktaren kom långsamt gående hemåt
i skymningen. Det var blidväder, och dimman
steg upp från åkrar och sankmarker. Snön
hade nästan smält undan. Borta i skogsbrynet
sutto två, tre tjädrar högst uppe i några
höga granar, som sträckte sina smala toppar
ovan dimhavets grå böljor. Det var så stilla,
att knappast ett ljud förnams utom det sakta
porlandet i bäcken vid hagen. När han
sneddade över gärdet och gick in på sin tomt,
flög en rapphönskull plötsligt upp strax
framför hans fötter och försvann i dimman med
ett sakta vingbrus.
"Tvi fanken", tänkte han och riste på sig.
"Det luktar bara jord, mossa och vått."
Så slog han den fuktiga snön av
stövlarna, öppnade förstugudörren och gick in
i köket. Flickan, som hushållade åt honom,
satt framme vid fönstret och stoppade
strumpor, medan hon sjöng en andlig sång på en
munter och sprittande melodi. Hon hade ljust,
knollrigt hår, som stod yvigt kring hennes
huvud, och ett par blå, frågande, en aning
virriga ögon.
— Kväll, sade skogvaktaren kärvt och
krängde av sig ränseln. Tänd i spisen! Vi ska
ha hare till kvällsvard. Jag har skjutit en.
— Hare igen, sade flickan och knyckte lite
på sig. Hon såg, hur han drog av sig rocken,
kavlade upp skjortärmarna och tog fram sitt
jaktbyte, en stor, brungrå tysk hare med
långa bakhasor. Han lade haren på disk-
bänken, skar med ett raskt snitt av huvudet
med sin vassa slidkniv och började sedan flå
den. Han var en lång, smärt karl i sina bästa
år med en smula buttra, grova drag, barkade
av väder och vind, små, skarpa, föga
godmodiga jägarögon, bred nacke och blont,
nästan halmfärgat, tillbakastruket hår. Folket
på trakten tyckte inte om honom. Han var
för vaksam och påpasslig, dök upp här och
var i skogarna, tillryggalade långa vägar på
oerhört kort tid, gick tyst och lätt och
uppenbarade sig när man minst anade det,
skrattade kort och menande och lite förargligt,
gick ofta med krage och ville gärna spela
herre, som man kallade det. Dessutom jagade
han på söndagen vid gudstjänsttid, blåste i
jägarhorn, så att det skallade och gav genljud
i skogarna, och lockade socknens flickor i tur
och ordning till kärleksmöten.
När han nu stod där och flådde haren med
några raska grepp, såg han då och då bort
på flickan och retade sig över hennes på
samma gång vimsiga och nervösa sätt att röra
sig i sysslorna. Hon var bara aderton år och
tyckte, att han med sina trettiofem närmast
var en gammal karl. Hon hade respekt för
honom, och det tyckte han var alldeles som
sig borde. Men hon kunde aldrig samla
tankarna och göra någonting ordentligt. Hon
föreföll honom rentav lite löjlig. På
söndagarna och även mitt i veckan brukade hon
gå på bönemöten, sucka under predikan och
587
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
