Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1936 - Peter Quennell: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÅN LONDON
Carroll, den oförgätlige skaparen av "Alice";
Edmund Lear, som åstadkom några av de
bästa och mest rörande nonsensvers som
någonsin skrivits; många andra mindre kända
och ansedda att förtiga. England har förut
gjort sig ryktbart som de bisarra och
excentriska konstnärernas hemland; och det var bara
rätt och billigt, att surrealismen skulle göra
åtminstone en blixtvisit i vårt dystra,
dimmiga land. Surrealisterna tycktes i alla fall
själva vara roade; och monsieur Dali, som
hade en separatutställning av sina målningar
vid St. James’s Square, hade särskild
framgång. Jag hoppas, att surrealismen (som av
många påstås skulle ha nått ett sista stadium
av ålderdomssvaghet) fått återvända hem
uppfriskad och pånyttfödd som efter ett besök hos
doktor Voronoff!
Men nu till händelser av mera inhemsk
karaktär. — Vi ha länge gått och väntat på en
roman av Aldous Huxley; och nu har den
äntligen kommit — "Eyeless in Gaza" — en
mycket tjock bok, till och med tjockare och
anspråksfullare än sin föregångare,
"Kontrapunkt". Jag måste medge, att jag blev besviken.
Till att börja med anser jag att den sinnrikt
uppbyggda kronologiska stommen inte har
någon verklig betydelse och inte på något sätt
gör boken intressantare. Den hjälper mig inte
att förstå de skildrade personerna bättre
— denna författarens metod att mellan ett par
beskrivningar av deras upplevelser som unga
män plötsligt inflicka brottstycken av
händelser från deras skolpojksår. Den förnämsta
nyttan med denna teknik (som David Garnett
anmärkte i en ovanligt skarpsinnig anmälan
i New Statesman) är, att den senare och mera
uppbyggliga delen av romanen är så oerhört
tung, att om inte en del av händelserna blivit
uppdelade och utportionerade i boken, skulle
ingen läsare någonsin orkat med att läsa den
ALDOUS HUXLEY
till slut. För första gången har Huxley skrivit
en bok, som når fram till något som mest
kan liknas vid ett moraliskt slut. Men en
sådan moral! Vi få lära oss, att vi ska
älska varandra — att inte förrän individerna
leva i fred med varandra kunna nationerna
upphöra att föra krig -—- intet
Nationernas förbund kan hjälpa oss, av intet
fascistiskt eller kommunistiskt system kunna vi
hoppas att få bot för vårt onda, så länge vi
lida följderna av kronisk inre förgiftning
och felaktig ställning på huvud och axlar.
Nå ja . . . Jag kan inte förneka, att Aldous
Huxley, som är en intelligent, känslig och
mycket bildad man, kanske har rätt. Men det
förefaller som ett väl enkelt slut på hans
intellektuella odyssé. Men om hans konklusion
verkar för tillrättalagd, kunde då inte samma
kritik riktas mot det tillstånd av hopplös
pessimism, som författaren försökt att komma
ifrån? Det har gjorts mycket väsen av en
633
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
