Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1936 - Utländskt boknytt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTLÄNDSKT BOKNYTT
magi över svärt, och detta genom den rena jungfru
Monikas kärlek till sin Guntram; happy end. Det
synes i detta fall ej vara fråga om en pånyttfödelse
av den artistiska sagan utan om en robust
"Volks-kunst" i juste milieu. Denna fas i Falladas
utveckling betyder förvisso ej något framsteg.
Die glückliche Hand av Johanna Sanzara.
Humanitas Verlag. Zürich 1936.
Denna roman är ett försök att åskådligt gestalta
en ensam kvinnas fruktlösa kamp för kärlek och
lycka; lika tidlöst som problemet är, lika förlegat
verkar temats behandling hos Johanna Sanzara.
Sjuksystern Lotte Schumachers golgatavandring, hennes
uppoffrande, aldrig lönade insats för den oäkte
sonen, senare för sin ungdoms älskade och slutligen
för det inom äktenskapet sent födda barnet: allt är
fyllt av den mest monotona tragik. Den trånga,
småborgerliga värld, vari romanens personer ha sin
handel och vandel, synes ej heller författarinnan ännu
ha avlägsnat sig från. Hennes litterära bemödanden
vittna i varje fall om denna begränsning och
dessutom om dåliga litterära förebilder, vilka Johanna
Sanzara till råga på allt inte ens rent tekniskt
kommer i nivå med.
Aus Litauischer Dichtung av Horst Engert.
Ostverlag der Buchhandlung Pribacis. Kaunas—
Leipzig 1935.
Den litauiska litteraturen torde vara så gott som
okänd här i Sverige. Adam Mickiewicz, som var född
i Litauen och kände och tänkte som litauer, har man
kanske hört talas om, men han räknas av våra
litteraturhistoriker till den polska litteraturen, därför
att han skrev på polska. Annars vet man som sagt
mycket litet om lituaisk diktning, helt enkelt därför
att inget varit tillgängligt i moderna översättningar,
varken på svenska eller de stora kulturspråken. Nu
har emellertid ett häfte med representativa
diktprov kommit ut i tysk omdiktning av Horst Engert,
professor i tyska vid universitetet i Kaunas. Boken
upptar en samling dainos, litauiska folkvisor, som
utmärkas av en innerlig, melankolisk skönhet, vidare
en del modern lyrik, ett utdrag ur Vincas Krévés
"Landet Dainavas legender", där urgamla litauiska
sagor berättas på lyrisk prosa, och slutligen ett
avsnitt ur Balis Srongas versdrama "Jättens skugga"
med motiv ur den litauisk-polska historien. Boken
ger en sammanträngd men skickligt gjord
orientering i en diktning, som borde vara mera känd i
Sverige än vad nu är fallet.
Winterset. A play in three acts av Maxwell
Anderson. Anderson House. Washington 1935.
I förordet till denna märkliga teaterpjäs utvecklar
författaren sina synpunkter på dramat och teatern.
Pjäsförfattaren måste finna ett ämne, som har
förmåga att fängsla ett auditorium genom sin aktualitet
och sina välkända ingredienser. Samtidigt måste detta
ämne vara så beskaffat, att det ger honom
möjligheter att uttrycka hans egen inre verklighet, det
budskap ban är angelägen att förmedla. Han måste
mobilisera en viss smartness, ett visst publikfrieri
utan att därför förråda den poetiska saken. Anderson
betraktar dramat med oerhörd vördnad: som
människoandens högsta prestation hittills och teatern
som en katedral, i vilken människosjälar befrias och
höjas ur stoftet. Men en förutsättning för den
fullständiga dramatiska utlösningen är att dramat skall
vara skrivet på vers. Prosan är utredande och
beskrivande, men en stark känsla förmår den inte bära
utan att falla sönder i formlöshet. Versen är det
enda instrument, som håller inför alla emotionella
påfrestningar, som ger full och hel befrielse.
Versdramat har haft lågvatten i vår rationalistiska,
journalistiska tid. Men tidvattnet har redan vänt, och
tron, den mystiska tron, är på väg emot oss igen
som en mäktig flodvåg. Ur denna våg skall dramat
i dess klassiska bemärkelse födas på nytt och
människorna skola ånyo samlas till gudstjänst i
teatrarnas katedraler. — Ovanpå detta inspirerade företal,
som inte frågar efter om det låter självmedvetet eller
ej, går ridån upp — för ett gangsterdrama.
Scenbilden är flodbädden under ett gigantiskt brospann
i en amerikansk storstad. Man ser källarvåningen
av en hyreskasern vid brofästet; mot själva
bro-fundamenten ett par provisoriska krypin för
arbetslösa uteliggare. På denna scen, som alternerar med
ett källarrum i hyreskasernen, utspelas ett
ultramodernt morddrama med saftiga typer ur den undre
världen, andlöst spännande moment och livlig
skottlossning» Ett blaserat biografpublikum kunde inte
begärt mera raffel för sina pengar,
detektivromans-habituén skulle inte kunna klaga på intrigens
uppläggning. Med mästerlig rutin infångar författaren
sitt publikum, han vet dess svagheter och dess åtrå
och han ger det vad det vill ha, tills det sitter där
så fängslat att det glömmer att vända på tuggummit.
Då — när nerverna äro spända och liknöjdheten
fördriven, förvandlar han långsamt dramat och höjer
det omärkligt upp i den mystiska sfären. Den öde
flodbädden blir symboleil för vår egen kallnande
stjärna, ljusen från storstadens hus i fjärran bli
656
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
