Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1936 - Sven Barthel: Indiansommar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIANSOMMAR
ruttnande tången. Jag maskar på och kastar
ut. Bambuspöt är gammalt och grått, men
flötet är alldeles nytt, blänker lackrött på
det ljust blågröna vattnet. Utåt skären, utåt
havsgatten ligger vattenvidden lika ljust, lika
himmelskt blå som himlen. Skären har en
mjukt brungrå ton, alla utom Rönnskär, som
lyser ljusrött i solflödet. Jag sitter långa
stunder och bara stirrar utan att se,
försjunken, med alla sinnen avkopplade, jag bara
andas. Ingenting splittrar friden, inte en fågel
i luften, inte ett ryck i flötet.
I stranden lyser de gula fibblorna.
Blommorna hänger stilla på sina stjälkar. Jag kan
inte säga att jag tycker blomman ser ut som
ett öga, men jag tycker den ser ut som en
blick, en stirrande, försjunken blick.
Jag reser mig och lodar längs stranden en
stund. Bryter ett manshögt strå av rörflen och
kastar som ett spjut ut i vattnet. Ruskar en
jättestor, utblommad angelika så de små
frukterna ryker omkring. Bland stenarna bakom
tångsträngen är små yviga mattor av nate och
vattenmåra. Deras grönska är påfallande färsk,
den är hektiskt grön och verkar anemisk. Det
är sköra saker att ta i, det där.
I vattenkanten hittar jag ett stycke
hälle-flinta, finslipat och trevligt att hålla i
handen. Det bär jag med mig tillbaks till min
plats vid metspöt, jag vill ha nånting att
fingra på. Biten är mycket behaglig för
känseln, nött och slipad och ganska jämngrå.
Plötsligt grips jag av destruktionsdrift och
slår hälleflintan i berget. Den splittras i många
flisor. De färska brottytorna visar sig vara
mörka, nästan svarta, och de fina
glimmer-kornen glittrar intensivt.
Det faller mig plötsligt in, att de där
glim-merkornen glittrar för första gången, att de
aldrig har sett solen förr, i varje fall inte
sedan världens skapelse. Jag grips faktiskt av
ett slags ömhet för dem, vänder och vrider
flisan i handen för att allt ska komma åt att
glittra. Jag lägger flisan på berget och
splittrar den alldeles med en sten, jag vill frigöra
vartenda korn. Och jag tänker att det måste
verkligen kännas något detta, att efter
millioner års fångenskap plötsligt få göra sig
gällande i dagsljuset. Givetvis ler jag åt
tanken, men det hindrar inte att den är
tillfredsställande. Fastän vad som tillfredsställer
mig naturligtvis inte är känslan av ömhet för
glimmerkornen, utan känslan av min egen
makt att befria.
Faktiskt kunde jag lika gärna ge mig på
berget jag sitter på. (Som för resten är svalt,
solen orkar inte värma det.) Hela ön är ju
byggd av korn, som aldrig sett solen.
Fast det är ju inte säkert att solen precis
är det bästa ett glimmerkorn vet. Jag skrapar
ihop skärvorna och kastar dem i sjön. Det
dröjer många hundra år, innan de skärvorna
kommer ovan jord igen. Livets slumpvisa
skeende.
Jag får två abborrar, och med dem går jag
hem. Det är frukostfisk. Jag får aldrig mer än
två. Och med näten är det inte lönt att
försöka. Det är tomt i vattnet och tomt i luften.
Jag har hört änderna snarpa en natt, jag har
sett en duvhök flyga över boden, jag ser några
gånger om dagen en strykande mås och jag
möter små flockar av mesar i skogen, det är
allt. Det är kanske inte så litet. Jag har också
sett två ekorrar jaga varann upp- och nedför
tallstammarna, och hört en tjäder braka upp,
fast jag inte hann se den. Men sjöfågeln tycks
ha dragit till sjöss. Där ute är det djurliv,
gott om lekströmming vid Hårsten och
Björkskär. Varje natt hör jag skötbåtarna gå in
över fjärden.
Rönnarna brinner patetiskt stilla. Så fort
blicken fastnar för deras glöd, far ordet
passion igenom mig. Jag kan aldrig låta bli att
sträcka ut handen, riva åt mig några bär och
tugga dem. Det är alltid lika surt. Men den
kärva eftersmaken är god att ha i munnen.
671
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
