Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1936 - Recensioner - Georg Svensson: Ungt äktenskap - Margit Abenius: Det är mycket ni måste läsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
ling har författaren inte gjort lätt för sig;
liksom i livet trasslar härvan ofta till sig,
men författaren reder ut den med berömvärt
tålamod.
Att "Gyllenfalks" likväl inte är någon
fulländad roman beror på konstnärliga
bristfällig-heter och då särskilt dess lösa och oklara
komposition. Författaren har tydligen varit så
uppslukad av sitt arbete, att han förlorat
förmågan till klar överblick över sitt verk. Han
skulle annars lätt ha insett att många kapitel,
särskilt då det med förlossningen, äro
oproportionerligt brett utformade när de inte äro
helt onödiga samt att vissa rent beskrivande
partier verka påhängda, ungefär som om de
varit skrivna på lösa lappar i något inspirerat
ögonblick och därefter insmusslade i
manuskriptet på lämpligaste ställe. Att skriva
romaner måste givetvis vara mycket svårt och den
rena hantverksskickligheten läres inte i en
handvändning. Nya författare äro i allmänhet
för ömsinta mot sin andes barn och kunna
inte ekonomisera. De glömma att läsaren inte
kan sakna stycken och meningar som han
aldrig läst, men däremot urskilja om något
kommit med bara för att ge författaren
tillfälle till en liten uppvisning i esprit eller
levnadsvisdom. Georg Svensson
Det är mycket ni måste
läsa
ALICE LYTTKENS: Det är mycket man
måste. Bonniers. 7: 50.
GERTRUD LILJA: Kvinnorna i släkten.
Bonniers. 7: 50.
MAGNHILD HAALKE: Allis son.
Översättning av Ann-Mari Brising. Tiden. 4: 50.
WILLA CATHER: Av allt ditt hjärta.
Översättning av Siri Olin. Gebers. 4: 50.
EILUNED LEWIS: Dagg i gräset.
Översättning av Berit Spong. Wahlström &
Widstrand. 5: 75.
Egentligen är det obestridliga sanningar
och genomdiskuterade problem som Alice
Lyttkens behandlar i sina sista romaner,
men på något sätt blir det aldrig sanningar i
allmänhet eller tankar som man tycker sig
kunna tänka själv. Det ligger erfarenhet och
övertygelse bakom hennes romaner om Ann
Ranmark, den bortskämda familjeflickan och
advokaten, som genom konstitutionell
känslighet och felaktig uppfostran har fått sitt
självförtroende onormalt nedpressat. Den
nya romanen ("Det är mycket man måste")
tar vid där den förra slutar. Ann mister här
sitt stöd, den tappra, oförbränneliga
advokaten Julia Mossén. Hon övertar den ansedda
byrån, men de inre svårigheterna blir henne
övermäktiga: genom sin misstro mot sig själv
väcker hon andras misstro. Till sist står hon
där som en besegrad — men dock obesegrad.
Man kan hos författarinnan anmärka på
en eller annan stilistisk lapsus; någon gång
spårar hon ur och börjar moralisera i egen
person. Scenerna ur familjelivet i
hovrättsrådet Ranmarks mahognypolerade våning
kan bli litet torra och tråkiga. Men allt som
rör det praktiska arbetet, med dess
spännande förvecklingar, och Anns eget inre
problem, intresserar, ooh när det gäller att
skildra inre kramp och splittring når
författarinnan, konstnärligt sett, ett stycke under
ytan. Berättelse och diskussion koncentreras
på ett intelligent sätt omkring
huvudproblemet: kvinnans självkänsla. Man tror också
på författarinnans mer typiska och träffande
än individualiserade människoteckning.
Ekstrand till exempel — kontorsdamen, som
arbetar så bra ihop med den enkla manliga
chefen och under sådant gnissel med den
styvare kvinnliga — är en roligt träffad typ.
Framför allt fäster man sig på ett rentav
gammaldags sätt vid hjältinnan själv.
Författarinnan för fram skildringen till en
punkt, när det inom Ann börjar skymta en
möjlighet till försoning mellan det yttre
kategoriska imperativets "måste" och hennes eget
levande "måste" — det är ett slags
"omvändelse" eller utveckling som man tycker sig
känna till. En skildring utan bestickande och
charmerande egenskaper som fängslar genom
inre soliditet och intellektuell reda — ett
duktigt genomfört arbete.
"Kvinnorna i släkten" heter Gertrud
Liljas nya roman, en brett upplagd
allmogeskildring från det värendska landskapet. Det
728
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
