Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Varifrån komma de? Först och främst
kanske från den bestående osäkerhet, den djupa
otrygghet som stämplar tillvaron vid
fattigdomens yttersta utposter mot undergång och
förintelse. Ingenstädes är det oväntade och
oförutsedda så hotande nära som där. En
ständig vakenhet, en ständig beredskap äro av
nöden och uppodlas även av omständigheterna.
De erforderliga egenskaperna framträda också
med ali önskvärd tydlighet hos Hedvig
Stenman och hennes dotter. Att boken i ali sin
dystra tristess inte gör ett beklämmande
intryck bottnar dock till sist i intensiteten i
upplevelserna, även de vardagligaste, och i den
okuvliga livsvilja som inblåst sin härskaranda
hos denna slitna proletärkvinna och som vi
se meddela sig mycket tidigt också åt dottern.
Redan sjuåringen är en liten
förmyndarmän-niska, färdig att ta de svagare under sina
vingars skugga. Historien om den lilla
förskrämda Hanna från fattigstugan, som Mia
hjälper och beskyddar, är något av det mest
levande i boken; utan tvivel tar den ett djupt
grepp i den proletära barnavärlden.
Ur den jämngrå skara av arbetsträlar, som
drar genom Moa Martinsons berättelse,
lösgöra sig utom modern ännu ett par figurer
och taga självständig gestalt. Där är
statar-hustrun Olga, ödmjuk och kuvad i sin såriga,
sensuella hjälplöshet. Där är styvfadern, en
godsint men obotlig vagant och don Juan, som
aldrig kan slå sig till ro för någon. längre
period i taget. Och där är farmodern, en
sammansatt natur i sin vacklan mellan godhjärtad
rättsinnighet och hjärtlös fariseism. Den scen
där den gamla får veta, att hennes gubbe gått
bort, medan hon i sitt religiösa frälsarnit
försummat honom, och sonhustrun med
fattigfolks sedvanliga ordkarghet i fråga om
känslouttrycken försöker trösta henne, har utformats
på ett rent gripande sätt.
Mamseller av båda könen ha klagat på att
Moa Martinsons skildring är alltför
"naturalistisk". Livet i fattigstugor, statlängor och
slumkvarter är nu en gång inte så
uppbyggligt och motsvarar dåligt välvilligt nedlåtande
folklivsskildrares idealbilder; ännu mindre
var det fallet under seklets första årtionde, då
de sociala träskmarkerna voro sämre
dräne-rade än nu. Men den slutgiltiga livsbilden
i boken är inte naturalistisk. Ett stort avsnitt
MOA MARTINSON
skildrar det besök som Mia tillsammans med
en grannfamilj avlägger i ett torp i
Kolmårdens skogar. Där bor en utfattig familj med
åtta barn, men det hänger en bokhylla på
väggen, man gör sig möda med att hålla
söndag mitt i obygden, det läses högt och sjunges
unisont, och fadern blygs inte för att öppet
visa sin kärlek till hustru och barn. Allt är
så rentvättat, både i bokstavlig och bildlig
betydelse, att brodern på besök smiter ut för
att taga snuset ur munnen! Upplevelsen gör
ett outplånligt intryck på barnet, även om hon
inte förrän långt senare har varit i stånd att
fatta dess innebörd: hon har för första gången
varseblivit de andliga värdenas förmåga att
omgestalta till och med den kargaste
verklighet. I skildringen av denna episod har Moa
Martinson lyckats trolla fram något av den
häpenhet och andakt varmed den säkerligen en
gång upplevdes av barnet. Den öppnar ett nytt
perspektiv över boken, och i detta perspektivs
förlängning tycker man sig skymta
författarinnans och de andra autodidakternas fram-
811
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
