Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 10. December 1936
- Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
En utförlig behandling av denna j ulens
praktfullaste bok måste anstå till nästa nummer.
*
Stig Åsbergs illustrationer (j ämför sid. 757
i detta häfte) till Sandgrens vackra och
meningsfulla sagor, vilka som sagt skola bli
föremål för en särskild recension i nästa nummer,
är en händelse inom svensk bokkonst för att
inte säga svensk grafisk konst. Här framträder
för första gången en liten mästare, av vilken
man säkerligen kan vänta stora ting i
framtiden. Åsberg frapperar först genom sin
olikhet mot övrig svensk illustrationskonst från
de sista decennierna. Denna har genomgående
varit impressionistisk eller dekorativ, anknuten
till den samtida bildkonsten när den inte sökt
sina ideal hos rokokon och nyklassicismen.
Åsberg anknyter till
adertonhundratalsroman-tiken, till de franska trästicksmästarna vid
seklets mitt såsom Doré eller de senare
symbo-listerna såsom Odilon Redon. Han är ju inte
ensam om att hämta ur dessa källor, den
surrealistiska konsten har där några av sina rötter.
Liksom surrealisterna i allmänhet lägger
Åsberg den största vikt vid det rent
hantverksmässiga. Hans teckningar äro utförda med en
nästan mikroskopisk detalj skärpa, tusen och
åter tusen små tuschstreck ha åtgått för var och
en av dem. De kunna avnjutas under
förstoringsglas. Denna detaljkärlek bottnar
emellertid inte i någon skomakarrealism, den är
tvärtom ställd i tjänst hos ett utpräglat öververkligt
fantasiliv. Teckningarna verka som drömsyner
med sådanas sällsamma skärpa. Att skänka
det overkliga verklighetsillusion är
surrealismens och ali romantisk abstrakt konsts mål.
Åsberg har uppnått det, varmed icke är sagt
att han är mera abstrakt eller renlärigt
surrealistisk än till exempel den store grafikern
Axel Fridell, som säkerligen varit en av
hans läromästare. Vill man betrakta hans
landskap, hans underbara trädformer och
molnformationer som helt naturliga fenomen
låter det sig mycket väl göra, men det hindrar
inte att deras egentliga innehåll är av poetisk
och mystisk art. Man känner inför dem samma
förtrollning som vid dessa sällsynta tillfällen
då naturen genom någon egendomlig
atmosfärisk effekt förvandlas och besjälas.
Georg Svensson
Norska prisromaner
KARL HOLTER: Skinnbrevet. Översättning
av H. P. Matthis. Bonniers. 4: 50.
HAAKON BUGGE MAHRT: Orkanen.
Översättning av Gösta Olzon. Bonniers. 4: 50.
Av Karl Holters prisbelönta roman förstår
man bland annat att Trygve Gulbranssen inte
diktat förgäves. "Skinnbrevet", som dock är
av en smula bättre kvalitet än Gulbranssens
verk (Holter använder något mindre med
ord), har samma prägel av djup gripenhet
inför vild natur och följer stilistiskt ungefär
samma av naturdyrkande kvinnor och män
upptrampade litterära stigar. Man är redan
från första början inne i takten, och ett citat
är kanske tillräckligt för alt illustrera vad jag
menar. "Det gick en man över fjällvidden och
sökte efter hästar. Terkel Mo hette han, och
var från ett dalstråk långt västerut. I hela åtta
dygn hade han gått efter hingsten och de två
stona med fölungar." Hingsten heter alldeles
stilenligt Silverfaxe och är "skodd för björn".
Skådespelaren Karl Holter har dragit sig
tillbaka till fjällvidderna och i anden upplevt
allt vad man rimligtvis kan begära. Kring
honom växer ädla gestalter upp, sådana som
en tid, som behöver starkt manliga och vekt
kvinnliga ideal, gärna accepterar. Terkel Mo
är till exempel en — som man säger i norra
Sverige — ohiskligt stark och modig person
som nästan obeväpnad men med friskt mod
ger sig på de väldigaste slagbjörnar. Han
skummar först av raseri under flera sidor,
Silverfaxe är skändligen dödad av en björn.
Men han ger den besten efter förtj änst och har
läsarens sympati och beundran hela tiden. När
han gjort en säterjänta med barn tar ban
björnhuden på ryggen och försvinner för ett tag.
(Var lugn, han kommer tillbaka!)
Man bör referera en bok som denna
någorlunda utförligt. Den svarta boven i boken är
flickans far (hon är ljus och stark men med
drag av vekhet), en bonde vid namn Simen
som har dunkla affärer. Och han lever i fejd
med en annan släkt. Men i den andra släkten
har en av sönerna, en ung länsman, råkat
förälska sig i flickan på sätern, Siinens dotter.
Hon berättar för den unge, starke och
renhjärtade länsmannen att en främling gjort
henne med barn. Men länsmannen betänker
823
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1936/0835.html
