Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Browallius, Irja, Plats på scenen! anmäld av Margit Abenius - Lindegren, Elin, Rut och söndagen; Niininen, Margit, Tora Markman och hennes syster, anmälda av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
kringkuskande i svenska landsorten. Hennes
hjälte heter Emil Uddkvist; han är
barberar-lärling men är gripen av teaterpassion och
ger sig in i ett landsortssällskap, vars ledare
är en banal direktör som lever på sin hustrus
stora namn. Emil studerar, lär sig, misslyckas,
tränger sig fram, får roller, gifter sig med
Margit, som är ung och lite dum, och han har
ett djupare förhållande till skådespelerskan
Francine, vilket dock slutar i leda. Till sist
slår han igenom och är erkänd.
Irja Browallius har intresse för genuina
folktyper och varmt, bohemiskt
konstnärs-lynne. När hon får tag på en typ som passar
henne kan hon karakterisera ytterst måleriskt,
med outtalad humor glittrande bakom:
karakteristiken av Emils mor, den kraftiga
tvätter-skan, kan inte gärna vara bättre. Stoffet lever
i denna bok, men tyvärr — bara stoffet! Man
får inte mycket intresse för huvudpersonen,
skådespelaren Emil Uddkvist. Det envetna
och målmedvetet istadiga, som väl hör ihop
med varje utpräglad begåvning, har
författarinnan gett en skymt av. Men ingenting
av djupare skeenden. Hon övergår mot slutet,
i trötthetens tecken, till ett föga konstnärligt
maner att recensera och värdesätta sin hjälte.
Man märker hos Irja Browallius en
intelligent och livlig personlighet med sinne för
det opatetiska livets värme, innerlighet och
komik, men bokens ämne borde ha fått ligga
till sig. Margit Abenius
Flickpsyken
ELIN LINDEGREN: Rut och söndagen.
Bonniers. 4: 75.
MARGIT NHNINEN: Tora Markman och
hennes syster. Bonniers. 7: 50.
I det snabba inledningskapitlet till ”Rut
och söndagen” berättar författarinnan om en
fattig bondpojke som genom begåvning och
energi lyckas arbeta sig fram ett stycke på
prästbanan men råkar in i en väckelserörelse
och blir omvänd. Han ägnar sig i stället åt
affärsbanan, och även där har han framgång
men håller sig själv nere av rädsla för att
gripas av högmod och flärd, gifter sig slutligen
med en kvinna av liknande sinnelag och får
två barn, Rut och Lisa. När romanen börjar
har dessa kommit upp i tonåren, och Rut
befinner sig i en religiös kris. Hur hon kommit dit,
får vi inte veta, men det kan vi tänka oss.
Hon kan inte ”tro”. Hon är sin fars dotter,
rätlinjig och med stränga krav på sig själv.
Hon vägrar att gå med föräldrarna till kyrkan,
och när de försöker tvinga henne, blir hon
fysiskt sjuk, en reaktion som i förbigående
sagt verkar något problematisk, men som man
väl får godtaga på författarinnans ord. Till
sin grämelse och förtvivlan ser föräldrarna sig
nödsakade att låta henne gå sina egna vägar.
De ser bara förstockelse och ondska, där det
i själva verket är ett själens renlighetskrav,
som tar sig uttryck, en oförmåga att hyckla
och bära falskt vittnesbörd eller ens spela en
smula komedi som systern, vilken gömmer sina
dansskor på vinden för att slippa ”bråka”. Rut
blir ensam. Hon är en främling hos de sina,
och hon är en främling, när hon kommer ut
bland andra människor. Hennes uppfostran
har märkt henne för livet, hon kan inte vara
glad bland de glada. Överallt känner hon sig
som en utbörding utom bland böckerna, denna
tillflykt för hungrande själar. Med fin
förståelse har författarinnan skildrat hennes
famlande efter klarhet, pubertetsårens oroliga
sökande efter någonting att hålla sig till.
Ruts utvecklingshistoria kan i många
avseenden betraktas som typisk för tusentals
unga som vuxit upp under liknande
förhållanden, men den är samtidigt fylld av
individuella drag som gör henne till en levande
människa. Det gäller för Övrigt samtliga
figurer i boken, möjligen med undantag av
jungfrun Elfrida, som författarinnan i sin avsky
för allt hyckleri berövat alla möjligheter att
få läsarens sympati. Till romanens förtjänster
kan man räkna de interiörer den ger från en
hittills tämligen okänd miljö i svenskt
samhällsliv: det frireligiösa hemmet med dess
atmosfär av stränga seder och avskildhet från
världens ondska och farligheter. Det är ingen
osund luft, men det kan inte heller betraktas
som osunt att söka sig ut till friare rymder,
även om man riskerar att göra en Ikarosfärd.
Elin Lindegren är såvitt jag vet debutant,
vilket är så mycket mera anmärkningsvärt som
hennes roman vittnar om en icke alldeles
vanlig mogenhet i både stilistiskt och
psykologiskt avseende. Hennes språk har visserligen
inte någon mera utpräglat personlig accent,
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
