Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ronald Fangen: Brev från Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RONALD FANGEN
O
BREV FRÄN NORGE
1.
Norges två levande Nobelpristagare har
båda utgivit nya romaner i höst. För mitt
vidkommande har jag ingenting att tillägga till
Artur. Lundkvists kloka värdering av Hamsuns
verk i denna tidskrifts decembernummer.
Sigrid Undsets nya bok, ”Den trofaste
hustru” (Aschehoug), är berättelsen om ett
äktenskap, som inte är så alldeles vanligt. För
det första får Nathalie och Sigurd Nordgaard
inte barn, fastän de gärna vill. För det andra
är hon självförsörjande — och det tycker han
inte om, han ville helst klara den sidan av
saken ensam. Till slut: det går galet med
deras förhållande, fastän de har det bra, men
de kommer tillbaka till varandra igen, just
därför att allt det galna lär dem, hur
värdefullt det varit som de haft tillsammans, hur
intimt och innerligt de hör ihop. Under den
tid de inte lever samman och alls inte tror,
att det någonsin skall bli bra igen mellan dem,
vet de båda två, att de aldrig kan bli fria från
varandra, de har inte längre något liv på egen
hand, och deras förhållande till andra
kommer alltid att bli surrogat och bedrägeri, det
må sedan rent socialt vara hur legitimerat
som helst.
Denna historia berättar Sigrid Undset med
suverän kunskap om sina gestalter, en
kunskap, som gränsar till allvetande. Hon har
också ett fastare kompositionelit grepp om
ämnet än hon haft i sina sista samtidsromaner,
vilkas svaghet uteslutande varit den, att ämnets
rikedom inte varit samlad och gjord
översiktlig i en fast ram. Även i denna bok tar
hon med mycket, en mängd bipersoner, en
massa miljöskildrande detaljer — och det
inträffar ibland, att man blir otålig, att
skildringen blir platt och slapp, men så stramar
hon till tömmarna igen, det kommer en ny
energi och spänning i hennes psykologiska
rannsakning av gestalterna. Berättelsens
bifloder — ibland nästan osynliga småbäckar —
når fram till huvudfloden, och berättelsen
strömmar mot sitt mål, klokt och välberäknat
men mäktigt som en flod. Det är den mest
genomarbetade roman som Sigrid Undset har
gett ut på många år.
Och ändå måste jag för mitt vidkommande
säga, att både ”Den brennende busk”,
”Gymna-denia” och ”Ida Elisabeth” grep och hänförde
mig långt starkare än denna bok — trots alla
de invändningar mot stil och komposition som
ett barn där kunde komma med. Det är inte
så lätt att säga varför. I varje fall är det inte
lätt att göra det så snabbt och kort som en
tidskriftsanmälan kräver. Det är alltså inte
alls det, att fru Undsets människoskildring
skulle vara mer ytlig, mindre levande här än
i hennes tre tidigare romaner, som
tillsammans utgör den tredje fasen i hennes stora
diktning. Tvärtom — den kan inte vara mer
allvetande och åskådlig. Hemligheten är
kanske den, att denna bok är psykiskt mindre
spänningsfylld, fastän den artistiskt är mer
100
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
