Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Mascoll Silfverstolpe: Svensk bokkonst 1837—1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR MASCOLL SILFVERSTOLPE
Omslag av Bertil Lybeck till ”Ultramarin” av Evert
Taube. Stockholm 1936.
lagom kraftiga antikva-typ från mitten av
1500-talet”, medan Lagerström ivrat för en
medievalantikva av Caslons snitt. Då
ingen-deras insatser emellertid kommit att ha någon
större betydelse för det som här närmast
intresserar oss — den svenska
skönlitteraturens dräkt — har jag endast med några ord
annoterat deras gärning.
Ett viktigt år i vår moderna typografiska
utveckling är 1916, då lundastudenten Akke
Kumlien på förslag av Erik Wettergren
engagerades av P. A. Norstedt & Söners
förlag som konstnärlig rådgivare. Till att börja
med starkt bunden vid nytyska förebilder
— Kumlien betygar för resten vid varje
tillfälle sin beundran för nydanare som till
exempel W. Tiemann och E. R. Weiss — har
han så småningom utvecklat en stil, vilken
i all sin diskretion och trots sina många
stöd
punkter i traditionen har en deciderat
personlig prägel. Konstnären har förälskat sig
i den exklusiva Cochintypen, och då han
utformar sina omslag avstår han envetet från
all påträngande reklam och textar sina titlar
och ritar sina vinjetter i förlitande på en
omdömesgill publik. ”Kungliga
Boktryckeriet” har i honom en bokkonstnär, vilken
inom ett register, som inte sträcker sig
utanför gränserna för decorum, är mäktig mycken
rörlighet och ändå aldrig tappar sin egen
förnäma stil. En särskild eloge förtjänar hans
insats beträffande billiga förlagsband. Här
har han tillsammans med förlagets
bokbinderi-chef Viktor Åström arbetat fram en
standardtyp i klot, som enligt min mening är det enda
rätta materialet för billiga partiband.
Ungefär samtidigt som Norstedt & Söner
gav Kumlien möjligheter att bli reformator,
började Bonniers med sin märkliga insats för
höjandet av vår bokkonst genom att ge
magnifika illustrationsuppdrag åt unga konstnärer.
1917—18 kom Yngve Bergs strålande
Bell-mansupplaga, där den sergelska gracen och
uttryckskraften återupplivades av ett modernt,
artistiskt förfinat gemyt, och sistnämnda år
lade Bertil Lybeck fram sin pompösa edition
av Boccaccios ”Decamerone”, i vars stil den
på en gång frodige och spirituelle konstnären
gav sin ”hommage” åt den Doré, som tolkade
Balzacs ”Contes drolatiques”. Båda ha under
årens lopp mäktat den ena
illustrationsupp-giften efter den andra — jag nämner här
bara Bergs förtjusande teckningar till Goethes
”Romerska elegier” och Lybecks
utomordentligt följsamma ornering av ”Nils Holgerssons
underbara resa”. Bakom de påkostade
volymer, som år efter år ståtat på de första sidorna
i Albert Bonniers julkatalog, ha vidare som
alla bokvänner minnas stått konstnärer som
Isaac Grünewald, vilken lyckats utmärkt med
Levertins ”Kung Salomo och Morolf”, Kurt
616
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
