Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Margit Abenius: Franz Kafka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARGIT ABENIUS
FRANZ KAFKA
Att läsa och komma till klarhet med den
judiske diktaren Franz Kafka är förmodligen
ett långt och mödosamt och labyrintiskt
äventyr med oviss utgång, men redan vid den
tveksamma starten och den första blicken in i de
otroligt egendomliga gatukvarteren i skugga
och fängelsedager lockas man, fascineras man
starkt. Av allt framgår det, att Kafka var en
diktare som skrev ut ifrån ett eget inre
problem, för sig själv rent och extremt. Som
bekant bestämde han också, att hans litterära
kvarlåtenskap skulle förintas. Men Kafka är
diktare först och främst, och sin upplevelse
av ensamhet och isolering i en drömlikt svår
tillvaro har han transformerat till en konkret
värld av magisk, fantastisk, mytisk karaktär;
den är ytterst realistiskt konkret och utmålad
in i minsta, torftigaste detalj med minutiös,
sönderdelande noggrannhet, men handlingen
rör sig snabbt och bevingat; man överlämnar
sig åt det som åt ett fantasiens magiska spel,
utan baktankar, men vid slutet framstår den
andliga innebörden i stort sett klar, även om
det är alltför mycket dikt för att man skulle
kunna peka och säga, att detta betyder detta.
Kafkas människor synes vakna upp häftigt
till en svår ångestdröm, som så småningom
stegras till fruktansvärd plåga.
Handelsresanden Gregor Samsa i den magiska novellen
”Förvandlingen” — som det är en fantastisk
upplevelse att läsa — vaknar en morgon och
finner sig förvandlad till ett slags vidunderlig
”Ungeziefer”; själv förstår han vad
omgivningen säger, men hans egna ord uppfattas
som obegripligå läten. Josef K. i romanen
”Rättegången” vaknar och finner sig häktad
utan att någonsin få reda på orsaken. Dessa
människor, som ständigt bekrigas av gåtfulla
makter, är fullständigt utan lokalsinne;
ångest-fullt irrar de omkring i ändlösa korridorer,
sökande sina ägodelar, utan känsla för
riktning och väderstreck. Ett möte och ett enkelt
samförstånd med en annan varelse tycks
för dem vara ouppnåeligt. Trapetskonstnären
— som är en av Kafkas många jagsymboler
ur artistvärlden — kan inte existera annat än
i sin trapets och gråter förtvivlat, när han
kommer ner på marken, och svältkonstnären
kämpar hopplöst mot allmänhetens tilltagande
stupida oförstående för hans konst. Det är
något djupt nihilistiskt i det hela, en ändlös
korridorvandring; om människans roll vet
man till sist lika litet som om spökväsendet
Odradek, som på frågan om hemort och
boplats svarar: ”Utan fast bostad” och
skrattar sitt spökskratt utan lungor. Man får aldrig
se Kafkas personer in i ögonen; de är utan
riktig gestalt och kroppslig bestämdhet, men
man uppfattar hos dem hjärtat och viljan. Det
är ett rent och kärleksfullt hjärta, vänligt,
älskande. Och viljan är likaså av stor
renhet. I romanerna gäller sökandet något så
enkelt som ett yrke, en uppgift i tillvaron
och förmåga att leva ett anständigt liv. I sin
260
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
