Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Erik Asklund: Torp med syrener
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK ASKLUND
Men de flyr torpet sommartid, ända tills
fågelbären och morellerna mognat. Då plundrar de
mina härliga halvbigarråer och kalasar på
morellerna och jordgubbarna, och man griper
åter om — nej, man plockar fram gamla paltor,
så att det ser ut som en lumputställning runt
torpet, och när man tröttnar på det, sitter man
i träden och mumsar på de sönderhackade
bären och delar sin sybaritiska njutning med
fåglarna.
Nere vid den gamla logen hörs hussvalornas
kvitter. Där sitter också ugglan och sover. Och
gröngölingarna kivas i björkarna där bortom.
En gång hittade jag också dessa hackspettars
runda bohål i en björk, och när jag knackade
på stammen, lät det som från en motor där
inne. Gröngölingen satt en bit därifrån och
ropade klyh-klyh I så det ekade vida omkring.
Och efteråt såg jag hur den matade ungarna
nere i hålet. Satte sina kraftiga klor i barken,
stödde stjärten mot stammen och med några
korta slag av sin skarpa näbb signalerade åt
ungarna. De kom upp, en efter en, och gapade.
Och samma unge vågade inte komma upp två
gånger. Då fick han ett nyp och kröp
jämrande ned igen.
*
Från dylika små exkursioner återvänder
man till torpets hägn. I skuggan under aplarna,
päronträdet, oxlarna njuter man gräsvilans
slöa ro, utsträckt bland blommande gullvivor,
susande vita hundlokor, styvmorsvioler och
flottiga sedumarter. På de varma berghällarna
mot sjösidan dricker man sitt morgonkaffe,
bara en halv meter från det röda torpets knut,
och skådar över en sidenblå, av snabba
vindkårar skuggad fjärd, en morgon i juni då
gökarna ropar från alla väderstreck och
syrenernas klasar är fyllda av söt dagg.
Långt ute töffar en vedskuta förbi och den
aldrig utplånade silverstrimman vid havets
horisont brytes i mjuka glittervågor. Nere på
bryggan ligger min gula kanot och lyser,
nyfernissad, slät, skinande. Men man orkar
inte. Man dröjer i den skuggiga syrenbersån,
sträcker ut sig i gräset, läser några sidor i en
bok, går in i torpet, där alla tre fönstren, ett
mot norr, ett mot öster, ett mot söder, står
öppna, och där syrenernas ljuva doft flyter
in och pipet från stararnas ungar på taket
blandar sig med tornsvalornas skrin.
I regniga dagar smyger dofterna mot
marken, och en ljum sommarnatt, efter en
kvälls-skur, går man ute på grusgången och känner
den varma lukten av gräs och jord. Egentligen
är man ute för att plocka daggmask, men det
blir förstås inte av. Man faller faktiskt på knä
inför en gröngulblinkande lysmask, eller blir
stående och lyssnar till syrsornas lama gnissel.
En uggla ropar klävitt-klävitt nere från logen,
och ute från fjärdens holmar hörs måsarnas
sömniga kackel. I öster stiger en rödgul
strimma, och nere över fälten svävar det lätta
slöjor av nattdimma, i vilkas tunna hölje
kornknarrens sträva läte skär långa revor.
Sommarnattens bleka ljus svävar aningsblått
och skälvande över markerna, kring torpets
tunga grönska, över aplarnas blommande
kronor och över de vita syrenernas gryningsljusa
blomstermoln, dessa syrener, vars doft och
blomning är så kort, så snabbt flyende — som
mörkret i juni, som sommarnattens stjärnor ...
418
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Sep 19 17:41:08 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1938-6/0012.html
