Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lisa Stubbendorff: En dag. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LISA STUBBENDORFF
EN DAG
De slog sig ner på några grova trädrötter,
som fantastiskt formade djärvt sköt fram ur
jorden, innan de övergick i stammen. De
gjorde några tafatta rörelser, sedan kysste han
henne. Och eftersom hon mött honom och
följt honom just för det ändamålet, gjorde
hon inget motstånd utan lät det stilla ske.
Han var brunbränd och mager och verkade
hungrig på något sätt. Kläderna satt på honom
som om de varit för stora. Hans kyss var god,
det var gott att vara honom nära, men när han
sedan släppte henne och liksom sjönk ihop
i ett belåtet fnitter för sig själv, såg hon
undrande på honom från sidan.
”Är det honom jag älskar?”
Hon hade inte undrat förr. Hon hade vetat.
Vetat fast och segervisst. Absolut. Och aldrig
tvivlat på sig själv eller honom. Kanske för att
de haft så få tillfällen att vara samman att
hon blott ägde ett fåtal minnesbilder av honom
och deras förälskelse att ta fram och titta på.
Och så breven förstås. Små kortfattade epistlar,
som man kunde läsa in mängder av saker i
mellan raderna, små ljusa rektanglar med
främmande märken, som kom över land och
hav och låg och väntade på
skrivbordsunder-läggets gröna matta, när hon kom hem till
frukost. De gjorde den gråaste dag ljus. Och
så porträttet. När det kom, hade hon först
inte vågat blotta det, rädd att bli generad,
besviken. Men när hon tog mod till sig och
såg på det, bestod både hans ansikte och
hennes känsla provet.
Nu blev hon kall, tvivelsjuk och undrande.
Men då vände han sig åter mot henne, tog
om henne, drog henne till sig och kysste henne
på nytt. När hon kände hans ansikte mot sitt,
hans intensitet, hans sätt att kyssa, att ta henne
i besittning, tvivlade hon inte längre utan slöt
ögonen i ett milt och saligt rus. En trygghet,
som hon inte erfarit sedan sin tidiga barndom,
omslöt henne. Den trygghet hon alltid längtade
efter. En våg av lycka sköljde över henne som
värmande solsken.
Solen sken också, men ganska blekt, ty det
var tidigt på sommaren, och dessutom
mildrades strålarna av de nyutslagna boklöven,
silverluddiga, sidenskimrande, klart, ljust grönt
genomlysande. De grå trädstammarna tonade
milt mot det gröna. Några hjortar närmade
sig och såg nyfiket storögt på mannen och
flickan. Därpå försvann de åter i skogen. På
en väg, som gick strax bredvid, cyklade en
man förbi. Han vände sig om och log och
vinkade åt dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
