Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Melker Johnsson: Introduktion till D. H. Lawrence
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MELKER JOHNSSON
VICTORIA STREET, EASTWOOD
I ett hus t. v. föddes D. H. Lawrence.
”Med utgångspunkt i Trent Junctions öken
av gods- och tippvagnar och alla sidospår är
landskapet i dag ett enda stort bil- och
järnvägsnät, som binder samman gruvorna med
de tillhörande städerna och byarna, som ligger
runtomkring jättestora hissanordningar och
inklämda mellan smältugnsanläggningar och
slagghögar. Robin Hoods skog har blivit liten.”
Det land som övergives, när gruvorna tömts
på kol, kan för en stor del inte mera tagas
i bruk. I södra Wales’ ”distressed areas”
ligger nu dussintals städer folktomma, de fulaste
ruinstäder i världen, och samma utveckling
får man räkna med förr eller senare i
Notting-hamshire. Där kolslaggen ligger kvar kan
i varje fall aldrig något mera växa. Dessa
konstgjorda svarta berg kommer alltid att
dominera landskapet. Det är den viktorianska
tidsålderns mest varaktiga och talande
minnes
märken. Och även på platser, där en gruva
aldrig har sänkts, är marken undergrävd
genom de milslånga gångar, som likt tentakler
utgår ifrån gruvmynningen i alla riktningar.
Inte ens Newstead Abbey, det ryktbara gamla
munkgodset som sedan blev Byrons
fideikommiss, har man kunnat skydda. Den
ståtliga mittbyggnaden har sjunkit nära en meter
på grund av gruvvägarna under jorden. Del
speciella fallet har kolmagnaterna själva djupt
beklagat. Men när förstörelsen väl har kommit
i gång, verkar den blind och hänsynslös. De
underjordiska krafter, som har manats fram,
låter sig inte stanna på kommando. Vi vet
inte vad slutet blir.
Man får inte glömma, att Lawrence hade
denna utveckling nära inpå sig. Hans far gick
ner i gruvan vid sju års ålder. Med den
trofasthet som utmärkte honom fortsatte han
sedan i The Brinsley Pits — Selby i ”Sons
and Lovers” — utan att det någon gång föll
honom in att söka en annan arbetsplats,
liksom han under hela sitt liv varje kväll besökte
en och samma krog, Three Tuns Inn, där man
ännu i dag kan träffa ett par av hans gamla
kumpaner. De uppskattade honom. Han var
också en skicklig och yrkesstolt arbetare, som
aldrig förstod, att han hade ett av de mest
farliga och slitsamma jobb, som någon människa
kan ha. Men han kunde längre fram inte foga
sig i den rationaliserade driften, där
maskinerna i stället för mannen gjorde arbetet. Han
kände sig degraderad till en passiv men jäktad
uppassare för döda föremål och insåg inte, att
denna utveckling var nödvändig. Sonen, som
fullt ut ärvde hans hat mot tekniken, har
skildrat den äldre, mera primitiva formen av
gruvdrift som ett idealiskt arbete för män:
”Och gruvan mekaniserade inte männen.
Tvärtom. Under systemet med en av dem som
förman (the butty system) bildade
gruvarbetarna under jorden ett slags intimt samfund.
De kände varandra praktiskt taget nakna och
med en egendomlig förtrolig intimitet, och
444
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
