Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jan Fridegård: Steget ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAN FRIDEGÅRD
STEGET UT
Ett fyrtiotal rödbrokiga kor stod fridfullt
idisslande i en fyrkantig fålla nedanför
herrgårdsträdgården. De fläktade med öronen och
slöt ögonen av välbehag när solen värmde
deras sidor och länder. Mjölkerskornas röster
blandades med strilarnas plåtsång mot
hinkbottnarna.
Från stranden nådde ett tuvland nästan ända
fram till fållan. Olika fågelskrik hördes
därifrån och ibland stack ett fågelhuvud upp
mellan tuvorna, spejade, blinkade och försvann.
Nedanför barrskogen på andra sidan viken
gick några torparkor och ibland hoppade en
klar skällton som ett metallstänk över sjön.
Långt borta över tuvängarna kom en lång,
gänglig figur. Daggen låg ännu kvar som en
dammgrå skiftning i gräset och det blev en
klar, grön stig där den gänglige hasat sig
fram. Han gäspade och tittade morgonsurt ut
över viken, där sothönsen snattrade och rörde
sig hit och dit med sitt ryckiga sim.
— Här ska fasen gå nåt mera år, mumlade
han med förakt för den lantliga tavlan.
Han stannade vid staketet och väntade på
att mjölkerskorna skulle sluta. Han gäspade
igen och rev likgiltigt bort ett stycke bark
som torkat och rullat upp sig på staketribban.
Några små, platta insekter blev utsatta för
solen och sökte skyndsamt upp nya gömställen.
På den smala, gröna vägen från herrgården
kom en mjölkkärra slängande i de djupa
hjulspåren. Hästen stannade vid grindhålet, lade
öronen bakåt och grinade varnande åt ett par
kor som stod för nära. Gubben som satt i
kärran lät axlarna sjunka ner och solen värma
sig på ryggen, medan han väntade på att
mjölkflaskorna skulle bli klara till hämtning.
Från den upptrampade och gödselblandade
marken steg en doft som blev ett med sol och
löv, den fick något tidlöst, vemodigt över sig.
Gubben och mjölkerskorna kände den utan
att ställa den utom sig och sin vardag, men
pojken vid staketet tyckte att han kände igen
den doften från ett liv för tusen år sedan. För
att besegra känslan sparkade han mot en tuva
och såg ut över sjön.
— Nästa år vid den här tiden, mumlade
han, och på hans framtids synfält red en
glittrande och sporrklirrande kavalleritrupp förbi.
Sedan han hjälpt gubben lyfta upp flaskorna
i kärran och mjölkerskorna gått hem med
morgonsol över sina smutsiga bomullskjolar
och trasiga strumphälar, tog han ur stängerna
så att korna kunde komma ut ur fållan. I en
lång rad gick djuren en söndertrampad stig
och trängdes i grindhålet mot klövervallen.
I hagen strax vid grinden var en höjd full av
runda och fyrkantiga stensättningar under täta
buskar.
— Där har det stått kojor förr i sin dar,
sade de gamla, men vallaren visste bättre. Det
var ett begravningsfält från järnåldern.
Väldiga snår av hassel, slån, krusbär och nypon
levde högt på vikingarnas ben. Under snåren
597
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
