Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oskar Maurus Fontana: Nya tyska böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSKAR MAURUS FONTANA
ling av hans noveller, ”Schöpfer”. Sagor,
anekdoter, minnen och noveller har här
gjutits samman till en betvingande konstnärlig
och mänsklig enhet. De dystra skuggor, som
Otto Stoessls djupa kunskap om ödet kastar,
skingras ständigt på nytt av hans illmariga,
faunaktiga humor. Så yppar sig även under
groteskaste livsmotsättningar och
sammanträffanden det lika hemskt avgrundsdjupa som
religiöst lyftande sammanhang, som förenar
skaparen och hans verk, Gud och människa,
ljuset och natten, lyckan och lidandet,
uppfyllelsen och undergången. Och för hans
skådande och medkännande diktaröga går den
sanningen upp, att detta är det enda verkligt
avgörande: längtan, som griper in i livet, som
sätter upp mål, som hoppas och bygger. Bara
längtan är äkta, så betyder den ensam lycka
och uppfyllelse. Ett sådant budskap av en
diktare gör i en tid av nöd som vår ett dubbelt
angenämt och stärkande intryck.
Även Wilhelm Weigand, som föddes 1862
och som alltid känt sig hemma i den fria
konststaden München, tillhör den generation
som har sina rötter i den humanistiska
fredstiden före 1914. Hans personlighet, som med
orätt — och säkert huvudsakligen tack vare
hans fina och stillsamma diskretion —
kommit en smula i skuggan, förtjänade att stå
som en förebild för de yngre generationerna
genom sin vidsynthet, sin öppenhet mot
världen och sitt ansvarsfulla gestaltande. Detta
intryck bestyrks när man läser hans roman
”Helmhausen” (Steuben-Verlag, Berlin).
Helm-hausen är ett gods, som under efterkrigstiden
går emot hopplöst förfall, och som räddas och
förs till ny blomstring och fruktbarhet genom
en ung handlingsidealist, som ger
personlighetens adel och arbetets adel en ny, lidelsefull
innebörd.
En bekännelse om ett moget liv och en
manligt fri inställning är ”Tagebuch des
Gefangenen” av Alfred Erich Hoche
(Wil
helm Heyne Verlag, Dresden), som på kort
tid gått ut i sextusen exemplar, trots att boken
icke innehåller något element som skulle
kunna tänkas tilltala en vulgär publiksmak.
Den skildrar en fånges situation — en man
som sitter fången i fosterlandets tjänst. De yttre
omständigheterna kring denna fångenskap är
endast antydda — det rör sig om en man
i fyrtiofemårsåldern, som står på höjden av
Tysklands kultur och andliga liv, och som
under kriget häktas som spion i England och
har att motse en dödsdom. Dessa
förutsättningar är endast antydda, därför att de inte
är det centrala i boken — författaren vill
i stället ge en symbolisk bild av en fånge, som
har tagit på sig som en uppgift att lida för sitt
land. Denna situation blir så allmängiltig,
därför att i dess centrum står en själ som inte
känner eller erkänner några gränser mer
därför att kroppen är i fångenskap, och situationen
stegras till överindividuell tragik, därigenom
att individen med stoiskt lugn emotser den
förintelse som väntar, därför att han
genomskådar alla jordiska band och endast böjer sig
för en enda makt på jorden — sanningen.
Individen i fångcellen, utan skuld men ändå
dömd som skyldig, genom alla smärtor och
alla besvikelser luttrad till full klarhet — denna
grundsituation, gällande för en stor del av
den moderna mänskligheten, tecknas i denna
bok av Hoche med skakande kraft.
Mognaden, bekännelsen samt en i viss
mening latinsk hållning gentemot ödet finner
man också i den själsligt mångsträngade men
samtidigt innerliga och gemytliga roman,
”Rebellion der Liebe”, som utsänts av den
schweiziska diktaren Otto Wirz, särskilt
känd genom sin demonbesvärj ande roman
”Gewalten eines Toren”. Vad som gör hans
nya roman — utkommen hos Eugen Rentsch
i Zürich — så betydande, är det för vår tid
karakteristiska och livsnödvändiga
genombrottet ur problematiken till stoicismens
för
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
