Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - von Kræmer, Vera, Brantings på Norrtullsgatan, anmäld av Åke Thulstrup - Hedberg, Tor, Konst och litteratur, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
skulle ha varit än större, om han hade fått
reda på dessa ting på andra vägar än genom
henne själv.
Med intresse läser man om författarinnans
upplevelser som ung, självförsörjande kvinna
vid sekelskiftet och under de följande åren.
Det var nytt och djärvt att vara
självförsörjande, och särskilt journalistyrket, som Vera
von Kræmer valde, hade tidigare varit
förbehållet männen. Åtskilliga glimtar av
prominenta tidningsmän, av arbetet på
redaktionen, av utelivet stannar i minnet.
Längre fram i tiden blir skildringen mera
kortfattad. Den tar nästan formen av en snabbt
nerskriven krönika över viktigare händelser
i författarinnans och i Hjalmar Brantings liv
— mot bakgrunden av världskriget, den ryska
revolutionen och alla de andra omvälvningarna.
Man skulle ha önskat, att författarinnan hade
dröjt något utförligare vid Brantings
stämningar och reaktioner under dessa
betydelsefulla år. Vi får egentligen inte veta någonting
annat, än att han misstrivdes med den
finansministerpost, vilken han år 1917 hade fått.
Från de därefter följande åren, vilka ju
förde Branting högre än han någonsin
tidigare hade nått, har författarinnan
anmärkningsvärt litet att berätta om sin adoptivfar.
Som helhet gäller kanske, att dessa senare
kapitel inte fängslar lika mycket som bokens
tidigare partier. Skildringen av Brantings sista
sjukdom och dödsläger stannar dock i minnet.
Det är intressant att tanken på den kort förut
av fascisterna mördade italienske
socialdemokraten Matteotti tycks ha sysselsatt Branting
mer än någonting annat under dessa sista
veckor. ÅKE Thulstrup
Ett decennium
TOR HEDBERG: Konst och litteratur.
Uppsatser och kritiker i Dagens Nyheter
åren 1921—1931. Fritzes.
16: 50.
Tor Hedbergs kritikergärning kom att
omfatta två jämna decennier, skilda åt genom
den tidrymd, då han var chef för Dramatiska
teatern. Under titeln ”Ett decennium” utgåvos
redan 1912 de viktigaste av de artiklar om
litteratur, konst och teater, som han 1897—1907
skrev för Svenska Dagbladet. De tre
volymerna ha gått in i medvetandet som
komplement till Levertins essayböcker, med vilka de
dock på intet sätt uthärda en jämförelse. Tor
Hedbergs styrka som kritiker låg dels i hans
mångsidighet, dels i hans sansade, av ett
ovanligt klart förstånd genomlysta omdöme. De
stora orden och de starka känslorna voro inte
hans sak, ej heller var han som en spårhund
genast framme vid det ovanliga och eggande.
Han gjorde sig ingen brådska och tog inga
risker. Fast, gentlemanlike, utan åthävor
uttalade han sig med klokhet och reda om
företeelserna i den estetiska världen, där han rörde
sig obunden av intriger och program. Upprör
och eldar han inte så inger han i stället ett
absolut förtroende och väcker sympati. Med
Sainte-Beuve skulle han ha kunnat säga om
sig själv: ”De mycket stora händelserna och
det sublima är icke min sak; men jag har ett
fint öra för hjärtats oro.” Det är något av
den idealiske läkaren över Tor Hedbergs sätt
att lugnt och behärskat ställa sin diagnos.
Dessa gedigna men icke särskilt spännande
egenskaper komma till tals även i det knippe
recensioner från Dagens Nyheter-perioden 1921
—31, som nu av hans minnesgoda hustru
samlats i en vacker volym. Förläggaren har
tydligen ansett det vara en bättre spekulation att
utge dem i praktverksformat än i en liten
volym, och en viss disproportion mellan
artiklarnas tillfällighetskaraktär och deras
monumentala inramning har därigenom uppstått.
Inte alla ha mått så väl av uppförstoringen,
men urvalet ger dock en angenäm
repetition av ett decenniums konsthändelser,
vartill komma ett par litteraturanmälningar. Som
konstkritiker hörde Tor Hedberg samman med
Konstnärsförbundets män och strävanden, dem
hade han givit sin mannakraft, och även på
tjugutalet fick han tillfälle att i samband med
minnesutställningar och andra evenemang hylla
sekelskiftets stora svenska målare. J. A. G.
Acke, Oscar Björck, Zorn, Liljefors, Karl
Nordström, Georg Pauli och prins Eugen äro
föremål för några av de mest givande
uppsatserna i den nya volymen. Det nya måleriet
uppmärksammas mera sporadiskt, och man får
inte någon livligare uppfattning om var Tor
Hedberg här hade sina personliga sympatier.
Av de svenska modernisterna behandlas endast
Karl Isakson, John Sten och Birger Simons-
82
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
