Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Georg Svensson: Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
Albert Engström
Ännu en stol i Svenska Akademien står tom,
den tredje i ordningen detta år, som skall stå
så svart i vår kulturs hävder. Albert Engström
har för alltid återvänt till sitt Småland och
vilar nu på kyrkogården i Hult sida vid sida
med de krutgubbar och kärngummor som han,
delvis till deras stora förtret, odödliggjort
med sin penna och sitt ritstift. De kunde nog
tycka ibland att stationsinspektorns ohängda
pojke missbrukat deras förtroende när han
satte dem på pränt sådana de gingo och stodo
när ingen utsocknes såg på. Svenskarna ha
inte sydlänningarnas säkerhet att vara sig
själva inför offentligheten, allra minst när det
gäller att bli avkonterfej ad eller avlyssnad.
Även den enklaste ibland dem har en stark
känsla av sin värdighet och vad som är
passande att utställa till beskådande. Som väl
ingen annan hade Albert Engström förmågan
att kringgå denna helgdagsfasad och komma
folk inpå livet, och hemligheten därmed låg i
att han kände sig som en av dem och älskade
dem just sådana de voro så att säga i
naturtillståndet. De människor som även till
vardags voro förkonstlade i betydelsen
välupp-fostrade brydde han sig inte om, han drogs
till det primitiva i all dess vilda, troskyldiga
ursprunglighet och till de särpräglade typerna,
som inte antagit en skyddande likhet med
omgivningen. Adel, präster och bönder
motsvarade därvidlag bättre hans fordringar än
borgarna. Albert Engström var inte realist
i den bemärkelsen att han återgav vad han såg
och hörde precis som det var, därtill hade han
en alltför stor skärva av humorns trollspegel
i ögat. Men det spelar ingen roll om han
föredrog att berätta skepparhistorier i stället för
sanna berättelser ur livet och hellre ritade
karikatyrer än naturalistiska porträtt, han
trängde dock ned till det svenska folklynnets
urgrund så som ingen annan, möjligen med
undantag för Bellman och Strindberg. Även
som naturskildrare tillhörde han de stora
upptäckarna, fastän vi nu äro så vana att se det
svenska landskapet med hans ögon att vi inte
tänka på det. I hans skämtteckningar fick man
oftast ett stycke skarpt observerad natur på
köpet, och hans rena landskapsteckningar äro
i all sin improvisatoriska snabbhet underbart
träffsäkra, ofta monumentala.
Huruvida Engström var störst som tecknare
eller som berättare är tämligen lönlöst att
diskutera redan på den grunden att ord och
bild äro oupplösligt förenade i hans verk. Han
är unik i det avseendet att han nådde
mästerskapet både som konstnär och författare, och
han skulle aldrig ha varit en så god författare
om han inte varit en så god konstnär och vice
versa. Man skulle kunna våga den paradoxen
att Engström även om han aldrig skrivit en
rad berättande prosa skulle kunna räknas till
våra största epiker, ty vad är hans oändliga
serie ”gubbar” och skämtteckningar om inte
en jättelik episk rundmålning av det svenska
samhället från tiden omkring sekelskiftet.
Även i sitt liv var Albert Engström en stor
konstnär. Han tillhörde inte dem som dolde
sig bakom sitt verk. Han var lika närgången
och uppriktig mot sig själv som mot andra
och var själv en av sina bästa modeller. Trots
att han gärna uppträdde i sin roll som natio-
747
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
