Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ruben G:son Berg: Odens korpar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ODENS KORPAR
medarbetare, är det vanskligt att avgöra vad
han själv skrev av det, som inte är
undertecknat A V R. Av olika skäl antar jag, att han
författade polemiken mot Löje och Snack,
”En Schweizisk Berättelse” (likväl osäkert),
”Hugins och Munins resor i fremmande
länder” och ”De Europeiska ländernas ställning
mot varandra”. Han drog naturligtvis själv
det tyngsta lasset.
Som redaktör har han haft ansvaret för
tidningens innehåll. Ett nummer av en
skoltidning lär ha kommit i händerna på den stränge
rektor Hallenberg, som ingrep och tjänstgjorde
som indragningsmakt. Men det tycks knappast
ha gällt Odens Korpar. Utan att alls tillvita
Rydberg några dåliga tendenser måste man
säga, att hans smak inte alltid var den bästa.
I det första numret finns en fyrradig ”dikt”,
som lyder:
”TILL INS., SOM FRÅGAR OM DET ÄR
VACKERT JAKTVÄDER.
(Öv. från frans.)
Om uppå loppjakt du vill gå
Jag aldrig det avråda må
Dock endast det jag förbehåller mig
att kunna få betjäna dig.”
Pojkaktigt braverande, vilket säkert roat
läsekretsen mycket, äro berättelserna om Hugin
och Munin, att de av Oden erhållit till matsäck
en butelj punsch ”och rastade på spetsen av
Alperna. Här togo vi oss ett glas förmycket
och måste således kvarbliva där till dess vi
blevo nycktra” och att de togo sig ett glas
under Ekvatorn — för hettans skull.
Viktor Rydbergs tidning är icke något
likgiltigt aktstycke, fastän det bara är ett
skol-pojksförsök. Det har betydelse därför att det
fyller en lucka i kännedomen om hans
utveck
ling och visar, att han lämnat bakom sig de
barnsliga spökromantiska motiv, som han så
ivrigt sysslade med två år tidigare. För hans
författarskap var det lyckligt, att han kom att
vända sig till verkligheten och
samtidsförhål-landen, framför allt sådant som hörde till hans
egen vardagsvärld. Man märker genast, hur
road och intresserad han är av tidningsarbetet,
som ju också inbegrep diktning — det är
naturligtvis han, som bestämt att Odens
Korpar skulle ägna ett stort utrymme åt dikter.
Han hade redan vunnit en icke ringa stilistisk
övning, skrev ledigt och utan tvekan.
Bråd-mogen som han var, hade han slukat en
mångfald av böcker och läst tidningar så långt han
kommit åt och fått tid att läsa. Och
naturligtvis har han skrivit mycket. ”Necken” var
kanske ett enstaka lyckokast, men även som sådant
är dikten anmärkningsvärd genom sin
stilkänsla och sin okonstlade enkelhet. 1840-talets
lyrik var i allmänhet inte betydande: Skalder
som Ingelman och Ridderstad berömdes varmt
i pressen, men de voro epigoner, och deras
form var i regel påfallande skral. Bland
årtiondets ballader var Rydbergs dikt ingalunda
någon av de sämsta, och brottstycket
”Skatte-grävaren” med sin hurtiga rytm ger åtminstone
ett klart löfte. Tidningarna från våren 1843
ge intryck av att Rydberg då var frisk och
glad, full av arbetslust och framtidsplaner.
När Rydberg tolv år senare var informator
på Senäte för Robert Ström, lät han gossen
skriva en liten tidning, i vilken informatorn och
en kvinnlig släkting medverkade. Sannolikt
hade Rydberg funnit, att det var en nyttig
stilövning i både originalarbete och översättning.
Tanken gick väl då tillbaka till kamraterna
i Jönköping, tidningen, där den första dikten
med hans författarnamn offentliggjordes och
han visade mångsidigheten av sina intressen.
203
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
