Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: I Tröndelag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
I TRÖNDELAG
Detta är skrivet på våren 1940, strax efter
de första, ohyggliga bombardemangen i
Trön-delag, men det är mest om en resa i somras.
Vi skulle fara från Trondhjem upp till
Lierne, men det var så fullt av
sommarnödvändiga ting i min kamrats bil, att vi inte fick
plats där allihop; hans hustru och min pojke
tog tåget. Vi startade en stund tidigare. Det
var en morgon i början på juli. Just nu är det
ungefär hundra år sedan, men det var i
somras, då det drog ihop sig till det stora kriget
ute i världen.
Järnvägen och landsvägen går bitvis alldeles
bredvid varandra. En del stationer nådde vi
före tåget: vi köpte tidningar på ett ställe, det
var före Hell, och choklad, och passade på att
skicka upp på tåget. Ibland var tåget långt
före, men vi körde fatt det. Hastigheten på
Grongbanen är inte kontinental, man kan säga
att tågen håller fredlig fart. Vid Hell blir en
tvärkrök mot norr. Landsvägen ligger på
många ställen uthuggen i fjällsidan, går nära
fjorden. Så höjer den sig mot Åsen. Till
vänster har man Frosta, med bördighet och
tusenårig historia. Även på denna sida av
Trond-hjemsfjorden kunde vi fara genom
gemensamma sommarminnen.
Vid Stjördal hade vi haft kontakt med tåget
igen, i Levanger var vi före; sedan var det
borta långa stycken, men till Steinkjer hann vi
först och väntade på stationen med frukt och
kakor och choklad. Vi hittade genast kupén,
min pojkes segelbåt stod i fönstret.
Från Steinkjer blev vi efter och träffades
inte förrän uppe i Lövsjöli i Nordli på kvällen.
Längs fjorden for vi genom minnen. En
sommar gjorde vi en färd i en gammal,
skranglig öppen bil, som märkvärdigt nog höll
hela den tio dar långa resan fast den verkade
att hållas ihop med ståltråd och god tro. Vi
for förbi Selbusjön, åt sydöst, och långt upp
i Tydalen, till Stugudal, och en het dag gick
vi över fjället till Nea. Det var så tidigt på året
att turisterna inte visat sig ännu, vi var de
första som hälsade på i Turiststasjonen. Vi
bodde inte där utan i tält på andra sidan
älven. På turiststationen talade vi om flyg. De
hade haft erfarenhet av det. Året förut var det
några svenskar som gått vilse i fjällen och
man hade sökt dem med flygmaskin. En svensk
flygare hade kastat ner något från luften, det
lyste till som en blixt. Det var ett budskap i
mässinghylsa. Man hittade hylsan tack vare de
röda banden som fladdrat likt en eldstrimma
genom luften.
Midsommarafton det året kom vi ner till
Hell igen och for den väg vi kör nu, en
slingrande väg i Sankt Hanskvällen. Vi sökte
lägerplats, men allt var så vackert att det som fanns
lite längre bort måste vara ännu vackrare. Vi
kom ut till Frosta sent på kvällen och gjorde
upp bål på den fina sandstranden. Vi satt
kring vår eld och tittade ut över det vida
vattnet. I det tunna diset kom segelbåtar drivande
— deras mål var en seglarö längre inåt
fjorden — och fjällmurarna runt kring fjorden,
423
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
