Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Malmberg: Dikter - Någon ropade ur skogen mitt namn... - Keruberna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTIL MALMBERG
— en röst som var outsägligt vild
på ett fjärran och utommänskligt vis
och ändå så förledande och mild
som ett slöjregn i oktoberdagens dis.
Någon ropade ur skogen mitt namn
denna veka, denna vindlösa höst.
Jag vill kasta mitt jordeödes hamn
och följa min förlossares röst.
KERUBERNA
Det är som hade vi intet, intet att skaffa med dem,
som nådde ej ens deras skugga Jerusalem.
— Och likväl skymtar vår anings fjärrskådande blick den stund
då de genombryta världens och det givnas rund
— den natt då krukan som fylldes vid brunnens rand
klingande brister i vattenbärerskans hand:
natten, den trolska, skrämmande
efter tomma söckenår —
den tjusande, främmande,
som heligt förestår.
Och gå vi genom marken denna förtrollningens natt,
då gräset dryper av silver och ryser matt,
och speja mot den synrand där människostaden tar vid,
underligt förvandlad, slöjad av månetid
— då se vi, hur de landa bakom människomas stad,
om onda eller goda, vi veta icke vad
— då se vi, hur de landa, hur de överskygga allt,
heligt fruktansvärda i vingad tjurgestalt,
bakom de sovande kuberna
av bleka människohus
— de dunkla keruberna
i månens vilda ljus.
522
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
