- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / September 1941 Årg. 10 Nr 7 /
555

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: En amerikansk poet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

EN AMERIKANSK POET

hos Prokosch). Episk poesi synes vara den
ännu unga världsdelen Amerikas egentliga
diktform. Det finns knappast någon äktamerikansk
centrallyrik; Whitman med sin paradoxala
kollektivistiska individualism är i sig själv en
hel kontinent och alltså ett epos. Den episka
poesien förefaller vara ett tidigt fenomen,
typiskt för de unga folken och kulturerna;
kanske kan den också vara ett tecken på och
ett uttryck för kulturförnyelse,
samhällsomvandling.

Även MacLeish, liksom den mera kometlike
Crane i ”The Bridge”, är övervägande en episk
poet. Allt blir hos honom frammaningar av ett
större, inte enbart personligt skeende, scener
i fågelperspektiv om man så vill, ett panorama
brutet i framglimtande fragment. Fragment är
överhuvud nyckelordet till detta slags episka
diktning (som inte har stor likhet varken med
”Hiaden”eller ”Älgskyttarna”). Allt skeende ter
sig för det moderna medvetandet i viss mening
fragmentariskt; mikroskopi och närbild
sönderdelar även våra inre panoramor. På epikerns
sätt objektiverar sig sålunda MacLeish i
yttervärlden, speglar sig i dess tilldragelser,
ingjuter sin egen stämma i andras; under det
centrallyrikern gör tvärtom. Han är skildrare
och beskrivare mera än biktare. Hans diktning
utgör en rikt livsskildrande fris, som genom
antydande detaljer av figurer, landskap, scener
vill framsuggerera visioner av vidsträckta
händelseförlopp.

Eliot, Pound och Perse har var och en sitt
särpräglade tonfall; och tonfallet är kanske
poesiens innersta hemlighet. Det är förbundet
med rytmen såtillvida att rytmen utgör en
oupplöslig del av tonfallet. Jag tänker då inte
på något så mekaniskt som metrar och
versmått, utan på den matematiskt odefinierbara
rytm som liksom har med blodomlopp och

andning att göra: som finns i både vers och
prosa. Pound fann sin omisskännliga ton före
Eliot, som också alltid betonat sin poetiska
skuld till honom, säkerligen därför att detta nya
tonfall frammanat hans eget eller hj älpt honom
(och detta kanske framför allt rent tekniskt)
att finna det. Men nu är deras tonfall olika
på samma sätt som deras temperament: Eliots
tveksamt, trevande, melankoliskt meditativt,
genomträngt av vånda och ouppfyllt
klarhets-begär; Pounds hetsigt, virilt, nyckfullt, värj likt
blixtrande och stundom grandiost. Perse har
ännu ett annat tonfall, av asiatisk prägling,
uråldrigt oberört, samtidigt abstrakt och
lidelsefullt sinnligt.

MacLeish har bildat sitt tonfall efter dessa
tre föregångare, som alla återljuder ur hans
diktning. Men på samma gång förvandlar han
klangen genom sitt annorlunda temperament,
sin olikartade erfarenhet. Han har en mjukt
vegetativ prägel, är mindre kulturbestämd och
mera naturmedveten än Eliot, hör till en yngre
(i historisk mening äldre) människosort och
är därför mera amerikan. Han står kanske
ännu närmare Perse i sin sinnliga hängivenhet
åt ögonblicket, sin intuitiva förnimmelse av
verklighetens innersta, undflyende hemligheter:
den lätta skuggan av kommande och förflutet,
av hägringslikt kvardröjande handlingar,
tankar och önskningar i nuets rymd. Framför allt
motivmässigt har Perse för honom varit en
ovärderlig slagruta; utan Perses ”Anabasis”
skulle MacLeishs ”Conquistador” kanske aldrig
blivit diktad eller i varje fall kommit att bli
väsentligt annorlunda.

Vad det här helt enkelt är fråga om är det
slags litterära kontinuitet, som brukar kallas
för tradition, men som härvidlag mindre har
sin utsträckning i tiden, likt den vanliga
traditionen, än i rummet, i nuets värld.
Experimenten, framstötarna, erövringarna må inom
diktningen räknas som det första och det sista;

555

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 24 21:24:21 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1941-7/0045.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free