Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
Skönlitteraturen 1945
Huruvida året 1945, det första fredsåret eller
åtminstone det första fredliga halvåret sedan
1939, skall räknas som något märkesår i den
sveneka litteraturens historia återstår att se för
dem som får leva och ha hälsan tillräckligt
länge. Vi som nyss stod mitt uppe i det kan
endast gissa och gissar då att så knappast
kommer att bli fallet. De böcker som har utsikter
att stå sig och småningom bli omnämnda i
framtidens Schiick och Warburg kan inte vara
många.
Antalet under året utgivna svenska romaner
och novellsamlingar var enligt statistiken vid
början av december 166. Siffran förefaller hög,
eftersom man haft det intrycket att det inte
kom så värst många svenska prosaböcker i fjol.
Flertalet av de mera kända författarna satt
över, och det var alltså de yngre, de mera
okända och nykomlingarna, som var i farten.
Tillströmningen av nya författare är för
närvarande troligen större än den någonsin varit,
och dessa författare är nästan alla ute i
allvarliga konstnärliga avsikter. Man må tycka att
de ibland gör det litet lätt för sig och slarvar
i väg med manuskripten — de ofärdiga
debuterna blir allt vanligare — men vad man må
säga om dem, några publikfriare är de inte.
Snarare är väl lusten att epatera ett
utmärkande drag hos fyrtitalisterna. Man kan finna
det onödigt och barnsligt, men som drag i
deras signalement är det onekligen mindre
missklädsamt än inställsamheten. Lättheten att
uttrycka sig i skrift och lyhördheten för
internationella moderiktningar är också utmärkande
för de unga. Det gör det svårare att skilja
originalbegåvningar från rena epigoner, men
genom att lyssna till själva pulsen kan man
möjligen våga sig på en diagnos.
Lars Ahlin har ju redan befäst sin ställning
som en författarbegåvning av första ordningen,
och när det gäller själva massan och forcen
hos stoffet och problematiken får väl hans
roman "Min död är min" räknas som årets
märkligaste, fast jag inte hör till dem som kan
skänka den en odelad beundran. Att Ahlin är
ett typiskt svenskt snille, vars utveckling man
har anledning att motse med de största
förväntningar, kan anses fastslaget. Ett annat namn
som verkar säkerställt är Sivar Arnérs. Han har
inte Ahlins flödande ingivelse, är snarast en
aning torr, men han är omutligt inriktad
på moraliska och konstnärliga väsentligheter.
Bland debutanterna tilldrog sig Stig Dagerman
den största uppmärksamheten genom sin
ångestridna, hårdspänt uttrycksfulla roman "Ormen".
Andra debutanter eller nästan debutanter som
mötts med intresse är Marianne Alopaeus och
Oscar Parland (finlandssvenskar), Bengt
Anderberg, Nils Gustav Andersson, Werner
Aspenström, Inga Collins, Isaac Albert Græns, Owe
Husåhr, Paul Lindblom och Gösta Pettersson.
Undertecknad är ännu inte preparerad för att
ställa några horoskop för dem.
De äldre författarna tog det som sagt lugnt,
men de läsare som inte var fallna för att
experimentera med sin lektyr utan föredrog gamla
pålitliga märken behövde därför inte avvara
sina julböcker. Medan de unga med undantag
för Ahlin såldes i rörande små upplagor
inhöstade deras äldre kolleger kolossala succéer,
åtminstone de som förstått att tillgodose kravet
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
