Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Stina Aronson: Sötebröd. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STINA ARONSON
SÖTEBRÖD
Måndagen efter helgen kom lappmannen
Sturk löpande till gården. Då och då kikade
han uppåt för att se om de första stjärnorna
var synliga. Men han kunde inte upptäcka en
enda ännu. Himlen var mildfärgad av lösa moln
och av den tidiga mörkningen. Klockan var väl
mellan tolv och ett på dagen. Vid horisonten
sköt små puffar av isgrön luft upp. På ett par
minuter bildade de ett sammanhängande band.
De bådade redan skärpt kyla till natten.
Men några stjärnor såg han som sagt inte
till, så att han kunde tyda deras tecken och
förströ sig med kloka funderingar om vädret.
Ty han var en åldring som gav akt på sådant.
Han läste en djup betydelse i enkla ting och
kunde inte låta bli det. Vinden var stilla. Det
fanns ett vindbo borta i fjällen i nordväst, dit
den dragit sig tillbaka för att sova en stund.
Under tiden fick snön packa sig i fred och
pressa sin mäktiga tyngd mot vintervägen och
den frusna myr jorden på ömse sidor.
Den gamle mannen tänkte att det var ett lätt
före, ett välsignat glid under de korta skidorna
han stod på. Men detta hade han redan tänkt
ett dussin gånger emedan inget annat dök upp
för honom. Och han måste alltid ha något stoff
att mala i huvudet, annars kom tomheten och
skrämde honom som han varit ett barn. Han
ägde inte en enda bok varken på svenska eller
finska språket, han kunde för resten knappast
läsa. Men ändå hade det blivit en filosof av
honom på självgjord väg. Detta hindrade inte
att han var kvick och skicklig i sina rörelser.
Knäna gled ledigt om varandra, i löporoa vek
han dem påpassligt. Hans sätt var nästan ungt.
Det såg ut som han red på den långa staven.
Oroliga fåglar flög upp framför honom, då
mumlade han deras namn. Hans syn var inte
längre så god som i ungdomen, men han kände
dem på deras sätt att lyfta och på melodien
i vingslagen. För honom var vildmarken som
ett välbekant rum med idel förtroliga intryck.
Han var född där och hade aldrig lämnat den,
ty vart skulle han begett sig.
Vid avtaget upp till gården stannade han för
att kunskapa. Numera vågade han inte lita på
sina gamla ögon i främmande terräng. Det
hände att han tog skuggränderna över vägen
för svackor eller vårdslöst avstjälpta stockar.
Dessa misstag grämde honom mycket. De var
en orättvisa mot honom. Ty han förnam det
som om klarsynthet var den sista återstod av
liv han ägde, hela hans sparade kapital. Den
bodde i kroppen på honom som en själ.
Voj, voj, flämtade han som de gamla.
Emellertid aktade han sig för att dröja länge i
vägskälet. Han tänkte slugt: Emma Niskanpää
kan se mig. Det var värdinnan i gården. Han
gissade att hon stod på utkik i fönstret som
kvinnorna i ödegårdarna brukade när de inte
hade barn eller eld att passa, högmagade, med
plaffsiga sockor på fötterna i stället för skor,
slött längtansfulla. Själv hade han aldrig varit
gift. Men han visste hur kvinnornas ögon
spanade och fann ut hemligheter. Och han sade
sig att Emma Niskanpää inte behövde märka
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
