Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
på tidningsredaktionen, Rydbergs kafé och
borgerskapets bjudningar, kanske också en del
av hans liv som förströdd make och fader. Visst
bör det kunna tas vackra bilder från Johannes
kyrkogård, där snön faller genom trädens nakna
kronor på de dödas gravar och där det lyser
i ett ensamt fönster fem trappor upp vid
Kam-makaregatan. Men vem skall kunna göra en
acceptabel Lydia, ge kött och blod åt denna
kvinna som ingen riktigt har sett, inte ens
Arvid Stjärnblom, och som endast är halvt
verklig, eftersom den andra hälften är
sammansatt av männens drömmar om den outgrundligt
lockande, skugglikt undanglidande kvinnan som
aldrig helt kan ägas ens i det hårdaste
famntag? Inte blir det lättare för att den verkliga
hälften av denna stadens skogsrå sådan
Hjalmar Söderberg skapat henne har så många
barnsliga, ja, obetydliga drag. Vem kan vara
Kärlekens prästinna och Frida på samma gång
med bibehållen värdighet? Och hur skall man
kunna återge bokens kärleksscener utan att
antingen förgrova eller förädla dem? Nej, vem
skall kunna fånga denna vackert gråskimrande
skymningsfjäril utan att stoftet på vingarna
går av?
Rune Carlsten har varit ytterst juste mot det
litterära materialet och inte dristat sig att lägga
till eller dra ifrån någonting nämnvärt. De
klassiska replikerna kommer när och där de
skall komma, fast det var ett missgrepp att
i slutscenen låta Lydia i verkligheten uttala de
ord som hon i boken endast säger i den sj
älv-plågande Arvids fantasi. Salta visdomsord sägs
med äkta stockholmsaccent av Gösta Cederlund
som Markel. Sakta, sakta, varsamt, varsamt
glider bokens viktigare scener förbi, och de är
väl nog så riktigt återgivna men utan större
artisteri. Och försöket att ge tidston har stannat
vid ansatser och stupar ibland på rena slarvfel.
Varför ge Lydia till reslektyr på skärgårdsbåten
en bok som handlar om striderna i Narvik 1940
och Arvid på hans kontinentresa en "Buch der
Lieder" i Jan förlags upplaga? Järnvägsvagnen
som han stiger upp i är en stålvagn av
modernaste konstruktion, men den farvälviftande
Lydia är klädd i 1910 års mode. En fyrtio år
gammal järnvägsvagn skulle det gunås inte ha
varit svårt att få tag i. Musikbeledsagningen
utgörs av kammarmusik av gamla goda
märken, men i en scen behöver man kafémusik, och
då spelas upp "Yes, my darling daughter"!
Påfallande små försök har också gjorts alt
ge något av bokens genuina
Stockholmsstämning — inte en enda park- eller gatubild minns
man från hela filmen.
Olof Widgren är en ganska väl träffad Arvid
Stjärnblom. Typen är i boken nästan irriterande
långsam i rörelserna och sval i reaktionen, hårt
snörd som han är i den tillknäppta
söderbergska stilen och bunden av flanörposen. En
gentleman med livsnederlagets stämpel intryckt
i pannan, en vek älskare som tar emot mera än
ger och vet att gåvan blott är ett tillfälligt lån,
sådan gör Widgren sin äktenskapsbrytare, och
det finns inte mycket att invända. Att Viveca
Lindfors inte skulle vara den idealiska Lydia
visste man på förhand, hennes blodfulla, granna
typ passar inte alls ihop med ens
föreställning om figuren. Men hon illuderar femme
fatale på ett fullt tillfredsställande sätt. Att det
uppstår störningar där en sådan kvinna går
fram tror man på. Arvids hustru är ingen
särskilt givande roll, men Eva Dahlbeck
överraskade med att därav göra en högst intagande,
intelligent och humoristiskt uppfattad
karaktärsstudie, som gör att man kan förutspå denna
aktris en framtid i svensk film.
Georg Svensson
Under eviga stjärnor (L’eternel retour). Jean
Delannoy. Discina.
Filmen utgör ett försök att till modern tid
överflytta Tristans och Isoides saga. Allt
upprepar sig, som den franska titeln (meningslöst
översatt) anger, och kärleken har inte
nämnvärt förändrat sig sedan 1100-talet. Det är
Jean Cocteau som skrivit manuskriptet, och det
behöver inte sägas att han gjort det med stor
fyndighet utan att dock kunna hindra att
helhetsresultatet blivit tämligen artificiellt. Att en
ung kvinna som av en ung man förs hem som
brud åt en äldre herre, hans onkel, förälskar
sig i ynglingen i stället för i sin make är kanske
ingenting ovanligt, sådant har hänt förr, men
när som i detta fall onkeln är en distingerad
slottsherre och kvinnan en på en slump utvald
fiskarflicka ter sig fabeln onekligen hårt
konstruerad och blir inte rimligare av att flickan
ser ut som ett medeltidshelgon som fått sin
make-up på ett parisiskt skönhetsinstitut.
Kärleksdrycken verkar inte bara anakronistisk utan
också tämligen överflödig, men det sätt på vilket
den serveras, hälld som förment gift i en cock-
50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
