Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
och inget evangelium. Och anklagelsen blir inte
mindre våldsam därför att den aldrig
formuleras.
Karl Vennbergs fina översättning föregås av
en i all sin korthet utmärkt orienterande
inledning. Knut Jaensson
Berättelsen om
argonauterna
Robert Graves : Det gyllene skinnet.
Översättning av Nils Holmberg och Alf
Henrikson. Tiden 1945. 15:—.
Robert Graves har tagit sig före att
återberätta historien om Iason och argonauterna,
som for från Grekland till Kolchis i Svarta
havet och hämtade tillbaka det gyllene
vädursskinnet. Det är en svår uppgift som kräver
väldiga mått av lärdom och konstnärlig fantasi.
Graves besitter bådadera, och han har lyckats
med det otroliga — att skapa ett för moderna
läsare njutbart epos av dessa töckniga legender
och förvridna historiska data.
I ett företal ger han några antydningar om
sin metod. Hans premiss är, att det ligger en
verklig händelse till grund för de gamla
argo-nautiska eposen och fragmenten och att det
mesta som där berättas även i detaljerna
återgår på faktiska tilldragelser. Ty grekerna var,
säger han, ett välbalanserat folk och hade ingen
som helst lust att vidarebefordra sentimentalt
nonsens och meningslösheter, i varje fall inte
i den utsträckning som forskarna pådyvlar
dem.
Det övernaturliga som ingår i legenden
förklarar han på ett högst bestickande sätt. Dels
beror det på vår okunnighet om den tidens
bildspråk. En kentaur var sålunda inget monster
utan en man som tillhörde hästens brödraskap,
och på vasmålningar avritades han därför som
en människa med hästkropp. Dels på alla senare
tilldiktningar och omtolkningar och
missförstånd av religiösa, poetiska och politiska skäl.
I detta virrvarr bringar Graves ordning och
får fram en vettig historia om en äventyrlig
färd som tog omkring tjugu månader.
Men man skall inte tro att han åsyftar något
slags "strengwissenschaftlich" överlägsenhet
gentemot den gamla berättelsen. Vad han vill
är som sagt bara att få fram en någorlunda
mänsklig och fattbar tolkning av det
fantastiska och obegripliga. Men att fördenskull göra
sig av med hela den världsbild, som rådde vid
tidpunkten för händelserna, tron på offer och
gudaingripanden, på orakelspråk och
hämndeandar vore att förstöra meningen med
historien. Graves använder sig därför av sitt gamla
knep. Han låter sig representeras av en
berättare placerad på en lämplig utsiktspunkt, i detta
fall omkring år 200 f. Kr., "en tidpunkt, då
man ännu var troende, men då man hade
kommit på ett passande kritiskt avstånd och
utvecklat en enkel, men värdig prosastil".
Upphovet till bråket om skinnet låter han
vara brytningen mellan den gamla
matriarka-liska mångudinnans religion och Zeus, den
patriarkaliske åskguden. Det är en tacksam
antites och ger upphov till några av de roligaste
och mest frivola munhuggningarna i boken.
Till det yttre triumferar Zeus, och hans emblem,
det gyllene vädursskinnet, återförs, men
sensmoralen i historien är att den treeniga
gudinnan ändå trots allt behåller makten och lurar
sin make och son.
Till en början tycker man nog att det blir
litet för tjockt med guda- och
hövdingegenealogi, och man storknar av all offerröken och
de otaliga riterna, som tycks ha upptagit
huvudparten av folks tillvaro. Men när väl skeppet
Argo stuckit till havs, rycks man med. Och vem
kan stå emot en sådan besättning. Graves tar
frikostigt med både Herkules och Orfeus, och
framför allt av den förre får man ett
inspirerat humoristiskt porträtt; av hans livsfarliga
styrka, som lika ofta går ut över hans vänner,
och hans gråtmilda kärlek till gossen Hylas.
Till slut känner man dem alla och gläds naivt
åt deras epitet: knytnävskämpen Polydeukes,
honungsspecialisten Butes, den skarpögde
Lyn-keus som håller ögonen på avundsamma andar
och Iason själv, medelmåttan som har en
ovärderlig förmåga — att väcka alla kvinnors
kärlek. Det är tack vare den han vinner skinnet
och dess väkterska Medeia.
Flykten från Kolchis och galärernas jakt
efter Argo blir naturligt nog det mest
spännande avsnittet, sej ouren på kvinnoön Lemnos,
där argonauterna beredvilligt åtar sig att svara
för livets fortbestånd, det mest uppsluppna.
Men frågan är om inte det korta kapitlet om
"De stora mysterierna på Samothraki" är
författarens mästerstycke. Här lyckas han mitt
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
