Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
att ge, men som hon alltså låtit anstå till någon
framtida levnadsteckning av annan hand.
Redan i "En minnesskrift" (1923) hade
författarinnan och andra närstående givit några
snapshots av B. L. som son och broder, och en
annan syster, Hedvig Lidforss Strömgren, har
i den fina lilla boken "Det förgångna, bilder
från en barndom" (1925) skrivit några
novel-listiska skisser från det lidforsska
professorshemmet, där självfallet även Bengt figurerar.
Det är detta stoff, som nu i vidgad omfattning
och i form av personliga minnen samt brev till
föräldrar och syskon framlägges i den nya
boken. Man får talrika både rörande och
gripande bilder av den eljest så stridbara
vildfågeln i hans försynta, ömma och hänsynsfulla
förhållande till de sina, av den högt kultiverade
miljö i vilken han växte upp men också av det
stränga kyrkliga tvång, som där rådde och som
i sin mån förklarar mannaårens skarpa
kristendomskritik. Kontrasten mellan stormig
livsföring och ettrig radikalism å ena sidan och
å den andra den beskedliga tamfågel, som här
kommer till synes, utgör en ny påminnelse om
den dubbelmoral, som i det oscariska Sverige
bjöd även den ärligaste att i familjekretsen
drapera sig i oskuldens färger. Då denna
klädnad ibland ändå revs sönder, skrev B. L. de
uppriktiga brev som utgöra den främsta
behållningen av boken, det ovan citerade till systern
(s. 226) och det stora berlinbrevet till fadern
av 22 december 1893, vari han redogör för sina
själsstrider och sin utveckling. De äro
ovärderliga dokument för vår kännedom om denna
beundransvärda och geniala människa.
Skalden K. G. Ossiannilsson hörde till dem
som brände sig på B. L:s låga och det så illa,
att han ännu vid sjuttio års ålder, i de
memoarer han nu utgivit, är oförmögen att efter
tillgängliga skrifter sakligt återge förloppet. Vad
B. L. invände mot Ossiannilssons tidigaste
diktsamlingar, var sålunda inte alls, såsom det
uppgives, deras brist på socialism, utan han
påtalade svagheter i det rent konstnärliga,
inslaget av rimmad journalistik, och i sin
anmälan av agitationsbroschyren "Är du nöjd
med din ställning?" anmärkte han tvärtom
på att Ossiannilsson gick till betänkliga
överdrifter i sitt hat mot överklassen. Först på
tal om "Svart och vitt" (1905) antydde han
något om hållningslöshet. Den följ driktige radi-
kalen var nämligen i själva verket vida mer av
en skönande än av en doktrinär.
Men B. L. hade också tillåtit sig blodiga
raljerier, och det måste te sig som en oförlåtlig
dödssynd för den som troskyldigt bekänner, att
"det finns väl ingenting, som en ordets man
så efterlängtar som att bli tagen på allvar".
Om detta inte alltid beskärts Ossiannilsson,
så har det bestämt något sammanhang med
att han alltid tagit sig själv så rysligt
högtidligt. Begreppet självironi saknas tydligen i
hans lexikon, och det är svårt att inte småle åt
det naiva gravallvar, varmed han här berättar
om sina framgångar och sitt välförhållande på
skolbänken, om de riktiga svar han avgivit
i en tentamen för professor Martin Weibull,
om professor Borelius’ komplimenter till hans
virtuositet i logiken, om minnet av hans
dramatiska uppläsningar kring sekelskiftet, som inte
har dött, om det beröm han erhållit av Värner
Rydén och Per Albin för sina insatser i
Socialdemokratiska ungdomsförbundet och om den
studenthyllning han en gång mottog i
Hälsingborg — andra triumfer att förtiga.
Yrkesförfattarens nödtvungna mångskriveri har också
bidragit till att undanskymma Ossiannilssons
oförnekliga insatser i vår litteratur, men denna
tragik får sin särskilda nyans genom
erkännandet, att sysselsättningen att skriva prosa
kunde kännas "som att vrida på en krän".
Ett särskilt och svårutrett kapitel utgöres av
Ossiannilssons relationer till arbetarrörelsen.
Den personliga bakgrunden tycker man sig
ana, då han talar om den "sagovärld" i vilken
han alltid levat — sannolikt en sådan, där
han likt andra fantasibegåvade pojkar själv
alltid varit den inbillade hjälten, föremål för
försynens speciella omsorger. Oefterhärmligt
är det allvar, varmed sjuttioåringen skildrar
den litterära gymnasistföreningen Gauthiod vid
Malmö läroverk och sina egna insatser som
dess stiftare och organisatör: "Jag kan räkna
mig till godo, att andan förblev sund och
värdig". Ossiannilsson medger, att en
liknande ledardröm föresvävat honom då han
av Fabian Månsson lät locka sig in i
Socialdemokratiska ungdomsförbundets led, att han
gjorde sig för stora förhoppningar och
missuppfattade sin ställning. Han blandade alltså
samman politik och skolpojksfantasier — det
är en nästan rörande bekännelse, vilken kastar
nytt ljus över det gymnasistgeniala drag som
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
