Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Margareta Suber: Den grå filthatten. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARGARETA SUBER
DEN GRÅ FILTHATTEN
Hon ryckte till — det var ju Martin?
En smal gänglig gestalt i grå filthatt och
mörk överrock vände en sekund sitt huvud
i halvprofil emot henne. Utan att veta om
det, skyndade hon på sina steg och gick ifatt
honom. Då fick hon syn på en främmande
näs-rygg och ett par köttiga läppar som inte hade
den ringaste likhet med Martin.
Gång på gång upprepades samma spektakel,
det gick knappast en dag utan att hon såg
Martin på gatan, alltid ensam, med lutande
axlar och släpande steg. Hon kom att avsky
grå filthattar, det var alltid de som satte i gång
gyckelspelet.
— Det är konstigt, sade hon sig, att jag ser
honom överallt. När det är två — eller tre —
år sen han dog.
Det var tre år sedan och hon visste det. 1942,
och nu var det 1945, mycket enkelt att räkna
ut, men ofta höll hon årtalet svävande inom sig.
Vissa saker hade hon däremot spikat fast.
Till exempel den där scenen då han avslöjade
sitt rätta väsen. Han satt så där orörlig som
han brukade göra, och hon anade ingenting,
då han plötsligt sa:
— Norrbaggarna borde inte få bli ett fritt
folk mera. Eller också skulle de tvingas opp
i sina fjäll och låta tyskarna sköta om kulturen.
Eller svenskarna. Dina landsmän storknar av
tomt skryt och vill ingenting lära sig av andra
folk. Dumma, efterblivna —
Hon höll på att duka och stod med deras två
tallrikar i handen. Att hon inte släppte dem
i golvet — Nej, hon stod stilla och försökte
se honom, men det började skymma och fastän
han satt vid fönstret kunde hon inte se hans
ansiktsuttryck. Och sedan hade hatet till honom
slagit ner i henne och bilden av honom hade
förändrats som på en film, där ett sweeptrick
sveper undan den gamla bilden med explosiv
kraft och lämnar rum för en ny. Ögonblicket
före hade hon gnolat och tänkt säga något
smeksamt till honom eller i alla fall något
vänligt. Hon mindes inte längre vad. Hon mindes
inte längre någonting av det hon känt för
honom förut annat än som ett toint skal som
faller sönder när man rör vid det.
— Mina landsmän, sade hon. Är det så du
ser på mina landsmän, är det vad du har gått
och tänkt hela tiden om oss ! Du sa att du inte
kunde hjälpa mina bröder — du ville inte, ville
inte, nu förstår jag det! Och du rörde inte ett
finger för att hindra Eyvind att ta sig
tillbaka över gränsen och gå rakt i armarna på
tyskarna, Eyvind som bara var sexton år! Du
är en djävul, jag förbannar dig! Jag hatar dig.
Han rörde sig inte, satt alldeles stilla med
halvt bortvänt ansikte. Hon kunde ingenting se
av munnen och uttrycket kring den, inte heller
hans ögon. Det gjorde detsamma — nu hatade
hon allting hos honom, hans sätt att hålla
händerna på länstolens armstöd, den vita huden
i nacken, hans knän i de säckiga grå byxorna.
Plötsligt skrattade han till.
— Det här kommer du aldrig att glömma, va?
Han reste sig upp ur stolen och gick ut
106
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
