Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
vagnar är helt visst imponerande. Hennes
entusiasm över maskinerna är mycket mänsklig,
hennes patriotism förvisso fullkomligt äkta,
också om uttrycken för hennes känslor ibland
kan te sig väl naiva. Gladkov har också i höst
fått en bok om den ryska industrifronten
översatt till svenska. Anna Karavajevas bild av det
av krigsansträngningen och segerviljan
sammansvetsade ryska folket överensstämmer med
Gladkovs: hänförelsen över den egna
krigsindustrins produktionsförmåga talar
antagligen samma språk i ett stort antal sovjetryska
beredskapsromaner från krigsåren.
Johannes Edfelt
Resenär om flyktingar
Frederic Prokosch: Askans tid. Översättning
av Ann Bouleau. Tiden 1945.
10:—.
Huvudpersonen i kosmopoliten och
världsresenären Frederic Prokoschs sista, stilfullt
översatta roman är den tjugusjuårige Jean-Nicolas
Martin; hans far är amerikan, hans mor
fransyska, han är född i Egypten och har vuxit upp
i Genève, gått i skola i Frankrike och bland
anniat vistats i Amerika. Denne typiske
Prokosch-hjälte dimper ner i det ockuperade Frankrike
per fallskärm med det "hemliga" uppdraget
att rekognoscera den allmänna stämningen och
lokalisera en sjuk punkt: en eller flera
förrädare. I det syftet slår han följe med en
underjordisk expedition som utgår från Haute-Savoie
och ämnar ba sig över den schweiziska gränsen.
Sedan en samarbetsman i sällskapet likviderats
fortsätter han färden tillsammans med en
romantiskt uppfattad neger, vars muskler och
instinkter spelar i kapp, upplever en mängd
neddämpat fantastiska äventyr och träffar
representanter för ett tjugutal nationaliteter (av
vilka en italiensk flyktingfamilj, en rätt otrolig
tysk Oberbefeblhaber och en polsk
maquisard-hövding tar priset i pittoreskhet) innan han
efter fem nätters resa tillsammans med den
italienska flyktingfamiljen lyckas ta sig över
gränsen — såvitt man kan förstå utan något
egentligt nytt eller sensationellt att rapportera
till sina uppdragsgivare men med en lyckligt
besvarad kärlek till dottern i den italienska
flyktingfamiljen som odisputabel vinning.
Bokens ämne har ju redan hunnit bli
tämligen slitet, men å andra sidan är handlingen
som alltid hos Prokosch en förevändning för
att spänna upp en resegobeläng av hemlighet
ocli begrundan. Han skriver en sorts poetiskt
suggestiva pikareskromaner, där de korta
avsnitten glider förbi som högtidligt skridande
moln, där spänningen och en odefinierbar fasa
tillsammans gått under jorden, och där
verkligheten sugs upp av en livskänsla, vars innersta
drift är att omvandla verkligheten till dröm
och overklighet. De skott som skjuts i denna
bok drunknar i drömlik tystnad, de människor
som dödas sjunker in i den fullbordade men
ofattbara ödescirkelns egyptiska mörker.
Författarens högt uppdrivna impressionistiska
känslighet och egenartade visuella fantasi när det
gäller återgivandet av landskap, människor och
stämningar spelar över en! mörk botten av
ruvande, orientalisk fatalism. Hans människor
är antingen insvepta i ett instinkternas
ljusdunkel eller också avtecknar de sig i arkaiskt
sköna attityder, glimtvis eller i scener av
dunkelt symbolisk innebörd. I sina oftast ytterst
höviska samtal är de nästan uteslutande medier
för författarens egna poetiska meditationer över
livet, kärleken och döden, över människans
tragiska värdighet och Europas framtid;
stundom mycket vackra, stundom tankerika, inte så
sällan ganska tomma och uppstyltade bildar
dessa samtal en tidstypisk, stiliserad dialog
mellan hopp och förtvivlan.
Prokoschs roman har stora artistiska
förtjänster och vissa partier utstrålar en poetisk
suggestion av ädelt och upphöjt slag. Att den
ändå verkar otillfredsställande beror kanske
dels på att den inte avslöjar några nya sidor
hos hans författarpersonlighet, dels på att
Prokosch med ett alltför serent lugn speglat
sin egen på en gång flyktiga och tungsinta
vandrarlivskänsla i dessa flyktingsöden, att han
alltför självfallet har flyttat över sitt poetiska
och professionella resenärsperspektiv på en
alltför grym och upprörande och närliggande
verklighet. Författaren gör en fin anmärkning
när han på tal om kriget och dess overklighet
säger att kriget är en vägran att förstå
människans djupaste smärta. Om hans egen bok
skulle man kunna säga att den verkar overklig
för att den är skriven av en resenär som vägrat
att förstå flyktingarnas djupaste upplevelser.
På så sätt ger hans bok läsaren det något
168
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
