Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Schweizisk kulturkritik
Wilhelm Röpke: Civitas humana. En
människovärdig stat. Översättning av Alf
Ahlberg. Natur och Kultur
"l945. 9: 75.
Knappast är det en tillfällighet, att några av
de märkligaste kulturkritikerna varit knutna
til! Schweiz (Rousseau, Sismondi, Burckhardt
och på sin tid två reformatorer). Inte bara
frihetstraditionerna och bergsluften utan också
formatet, det kantonala formatet med dess i
mycket bevarade levande folklighet av gammal
typ, har erbjudit särskilda perspektiv på de
senaste seklernas förvirrande utveckling och
hopade sjukdomssymtom. Till dessa
schweiziska hyllare av individualistiska, fria och
naturliga ideal kan man numera foga namnet
Wilhelm Röpke. Trots att den enskilda rösten
lätt drunknar i nutidens vrål och trots att vi
inte här möter en verkligt stor formgivande
begåvning utan närmast ett exempel på "tysk"
framställningskonst när den är som bäst, kan
Röpke måhända komma att för samtid och
eftertid bli ställd i bredd med en Sismondi och
en Burckhardt.
Professor Röpke är ekonom med
internationell verksamhet (Tyskland, Turkiet) och var
före 1933 bland föregångsmännen i Tyskland
för den krisbekämpande och till syftet
kon-junkturutj ämnande politik som en svensk
förbinder med namnen Wigforss, Myrdal och
Roosevelt (men som i Röpkes ögon snart kom
på avvägar). Hans bok i ämnet kom även
på svenska ("Konjunktur och kriser", 1934);
under kriget vidgades hans kritiska tidssyn till
hela samhällsfältet i den mycket omtalade "Die
Gesellschaftskrisis der Gegenwart" (1942) och
dess nu översatta följdbok. I sin
dubbelsprå-kiga titel, där stat—civitas ju betyder samhälle
överhuvud, presenterar sig skriften som en
motbild till Augustinus’ Gudsstat — och till
sentida totala ideal av vare sig Gud eller Satan
(Leviathan, som det heter i samhällsfilosofien).
Tankebyggnaden har nu förts vidare från
ut-röjning till även uppbyggnadsprogram, och
i denna del bygger verket givetvis på den
krigsutgång, som nu i militärt avseende fullbordats.
Kärnpunkten i Röpkes strävan är att vilja gå
till bottnen med det inhumana tidsdraget; män-
niskan eller det mänskliga är vad som är (eller
i bästa fall varit) nära att alldeles komma bort
i den moderna hanteringen. Som ekonom är
han i stånd att uppvisa detta i och för sig klara
faktum särskilt på näringsfältet. Han gör en
svidande vidräkning med det gigantiska inom
industrialismen — mångmillionstäderna,
kolossalfabrikerna, den fulla mekaniseringen, som
hopar människorna atomvis i stället för i
halvstora grupper med plats för och behov av
personliga förbindelser. Här kan han också fullt
vederhäftigt skymta en ljusning. Faktiskt har
stordriften sina snäva gränser i fråga om
lönsamhet, gränser som redan till stor del nåtts
eller överskridits. Åtminstone tidvis och på
sina håll gjorde under mellankrigstiden den
mindre eller decentraliserade industrien större
framsteg än storindustrien, och framför allt
gjorde livsområden av annan natur, såsom
kulturverksamheten och turismen, framsteg. Detta
gäller redan utan hänsyn till den mänskliga
faktorn. Tas den med i räkningen på så vis,
att mekaniseringens och tempots
människoför-slitning påföres massproduktionen såsom
kostnad (t. ex. skattevägen), blir resultatet än
tydligare. Mycket talar för att det måttfulla
och kvalitetsbetonade, sådant det framträder i
Schweiz’ samhällsstruktur (Ballys
decentraliserade skofabriker) och även i Sverige,
kommer mer i förgrunden.
Om emellertid kulturmänskligheten blivit mer
tekniserad än som är människovärdigt eller ens
lönsamt, varför då det? Svaret är inte socialt,
inte "kapitalismen" (motbevis: Sovjet) eller
"socialismen"(motbevis: U.S. A). Enligt Röpke
har kollektivismen — som han kallar detta
tidsdrag i vidsträcktare mening — psykologiska
huvudmotiv. Ett av dem, det minsta, är
enskilda intressen i egentlig bemärkelse. Ett andra
är ärelystnad och härsklystnad. Ett tredje är
"teknicismen" — benägenheten att föredra
maskinen framför människan — och
"scientis-men" eller böjelsen för en total
(naturvetenskaplig åskådning med dess själlösa
konsekvenser. Ett fjärde motiv är estetiskt-konstnärligt:
människan lockas av "den systematiskt slutna
och på papperet så väl avrundade karaktären
hos kollektivismen" och "känner sig mera
estetiskt tilltalad av det ’planerade’ än av det spon-
187
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
