Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Nils Beyer: Strindberg som teaterkritiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS BEYER
det i denna recension av den 28 januari, "och
detta skulle nog förf. sjelf finna, om han åsåg
sitt stycke från salongen och der fick tillfälle
att erfara den otålighet, som åskådaren känner,
när hans fantasi hålles tillbaka af berättelser
i stället för att ryckas fram med handlingens
utveckling." Det är ett elementärt dramatiskt
krav, som Strindberg formulerar i denna
passus — och en av hemligheterna i hans,
liksom i alla verkliga teaterdiktares, skådespel.
Inte minst därigenom gjorde han epok i vår
dåvarande deklamatoriska eller
konversations-mässiga teater.
De dramatiska episoderna, teckningarna,
tavlorna och situationerna stod i sitt flor på
Stockholms scener vid denna tid. Strindberg,
som i sin egenskap av kritiker alltid utgick
från Thorilds sats, att varje sak skall bedömas
efter vad den är, lade inför dessa bagateller
i dagen en liberalism, som ibland kan förvåna
en nutida läsare med tanke på hans egna
dramatiska intentioner — men som helt enkelt
sprang fram ur hans ovanligt starka kritiska
rättrådighet. Dock stack han naturligtvis inte
under stol med att han nu fann tiden inne för
det stora dramat, som hämtade sitt motiv från
tidens egna konflikter. För första gången
kommer detta till synes i en flera spalter lång
recension i Dagens Nyheter den 2 febr. 1874,
föranledd av ett dubbelprogram på Dramatiska
teatern, bestående av Shakespeares "Förvillelser"
— eller "Förvexlingarne", som den kallades -—
och den franska författarfirman Eugène Labiche
& Ed. Martins "Så pudrar man folk".
Denna något halsbrytande sammanställning
av en världsberömd komedi och ett obetydligt
fäsörstycke ger Strindberg anledning till — ett
entusiastiskt partitagande för den franska
teatern! "Om den dramatiske författaren", heter
det i denna dramatiska trosbekännelse, "är
den som i sig upptagit allt hvad i samtiden
rör sig, om han är den, i hvilken en hel tids
strävanden till godt och ondt, sanningsökan-
den och misstag, förvillelser och drömmar om
ett kommande bättre, hunnit till medvetande
och klarhet, och som kan framställa detta för
sina åhörare och derigenom bringa dessa till
klar kunskap om sig sjelfva och den tid de
lefva i, då äro visserligen fransmännen stora
dramatiska författare ..." Har inte vi svenskar
under ett par decennier kunnat följa den
franska nationens inre historia i dess
dramatiska diktning, fortsätter Strindberg och säger
sedan med tanke på svenska förhållanden:
"Men hvar ha vi sett 1809, 1814, 1844, 1848,
1865? I Konjander, i Hittebarnet, Läkaren,
Smädeskrifvaren, Mäster Smith, Blommor i
drifbänk, Evas systrar eller En arbetare?
Ingalunda; jo, i några servila kröningspjeser
och nationaldivertissemanger. Ha vi då icke
haft mod att taga motiven midt i brinnande
lifvet! Jo, men vi ha aldrig haft något
brinnande lif; vår utveckling, våra frågors lösning
ha aldrig varit dramatiska, vårt lynne är för
mycket reflekteradt, eller odramatiskt."
Den slutsats, som Strindberg kommer till,
är därför den, att den sanna dramatiken är
"omöjlig bland vissa nationer", i detta fall
den svenska — en pessimism, som ju hans
egen kommande verksamhet skulle vederlägga.
Ett av de revolutionära årtal ur vår historia
han räknar upp, skulle också snart komma
igen, till och med som rubrik, i hans egen
skådespelsdiktning — den redan följande år
skrivna komedin "Anno fyrtioåtta".
Men samtidigt använder han tillfället till en
uppgörelse med sin ungdoms stora dramatiska
förebild. Shakespeare hade ju i hög grad
inspirerat prosaversionen av "Mäster Olof". Men
under omarbetningen av dramat kom
Strindberg, som Martin Lamm framhållit, att inta
en kritisk hållning till Shakespeare — och i
den nämnda recensionen får denna hans nya
uppfattning en utförlig motivering. Från en
utvecklingsfilosofisk ståndpunkt vänder han
sig mot den traditionella dogmen, att Shake-
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
