Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Nils Beyer: Strindberg som teaterkritiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS BEYER
Detta klassiska stilideal kunde emellertid
inte i verkligheten tillfredsställa Strindberg.
Redan i samma recension gör han en
iakttagelse, som med ett slag kastar det gamla
goetheska exercisreglementet över ända. Det
är, då han om fru Hwasser som spelat
Tek-messa, anmärker, att hon, som vet mera om
skådespelarkonsten än de allra flesta och
förstår att tillämpa vad hon vet, likväl saknar
känslans djup. "Man hade tillfälle märka detta
i scenen, der hon återfinner sin son. Även här
var hon skådespelerskan, som gör en rörande
scen, men icke modren som igenkänner den
förlorade sonen. Konsten ensam förmår vid
ett sådant tillfälle icke åstadkomma nog
illusion."
Det realistiska dramat förutsätter ett
realistiskt spelsätt, och det var de dåtida
skådespelarnas oförmåga av ett dylikt spelsätt, som
i hög grad bidrog till att "Mäster Olof" med
sina djärvt vardagsnaturliga repliker och sin
modernt komplicerade människoskildring fick
vänta i nio år på att bli spelat på en svensk
teater. Detta förhållande hade väl näppeligen
Strindberg själv klart för sig i början av
sjuttiotalet. Men i sin teaterkritik har han
intuitivt förstått, att den osminkade
verklighetsskildringens ärlighet även krävde en
motsvarande ärlighet hos skådespelaren. Den i
detta avseende mest belysande teaterrecension,
som Strindberg har skrivit, är den som står
införd i Dagens Nyheter den 4 mars 1874
och behandlar den tysk-danska skådespelerskan
Magda von Dolckes gästspel i "Orleanska
jungfrun" på Kungliga teatern. Den flera spalter
långa artikeln, som bär den betecknande
underrubriken "Striden mellan gamla och nya
skolan", mynnar ut i ett entusiastiskt beröm
över fröken von Dolckes "genialiska
framställning" — och ger samtidigt en ytterst
målande bild av det spelsätt, som vid denna
tid odlades vid de kungliga scenerna i
Stockholm. Medan vi har en tidsenlig komedistil,
säger Strindberg, så har man i tragedin
tydligen funnit de naturliga språkresurserna
otillräckliga och därför skapat sig ett särskilt
tragedispråk. "När man är i upprörd
sinnesstämning, uttalar man e som ä; således vä!
vä! i st. för ve! ve! U öfvergår till ou och e
i verbaländelse till öppet o; alltså ’Dou sofvor
nou!’ När passionen stegras, falla prickarna
bort från ö; alltså for i stället för jör, forstöra
i stället för förstöra. Å uttalas af verklig
princip med det mest frenetiska öppna ä. Öfver
uttalas som xfver, om med x betecknas ett
ljud, hvilket ej med någon hittills uppfunnen
typ kan uttryckas, men som närmast liknar
ödjudet i höra. Och så vidare, hvad ljuden
beträffar. Kommer så härtill ett öfverflöd på
uttryckslösa gester, så att man, när orden
hufvud, hjerta, bröst och dylika förekomma,
alltid med tydligt påpekande eller
handpåläggning söker att angifva dessa kroppsdelars
tillvaro, och att man vidare genom konstiga
kroppsrörelser söker stegra uttrycket af hvad
man känner, hvilka metoder äro alltför väl
bekanta att behöfva närmare framställning, då
densamma ej kunde bli utan en oafsiktligt
löjlig prägel, hvilket återigen skulle få utseende
af att man missaktade något gammalt endast
derför att det är gammalt."
Mot bakgrunden av denna spelstil med dess
högtravande maner — från vilken dock Gustaf
Fredrikson frikännes — framställer så
Strindberg fröken von Dolcke som "den nya skolans"
representant. Hennes framträdande på
Kungliga teatern hade väckt en våldsam opposition.
Framför allt hade det anmärkts på att hon
som utländska inte kunde tala svenska
tillräckligt väl för att uppträda på landets främsta
scen. Strindberg konstaterar också, att i vissa
scener en lätt brytning kunnat förmärkas i
hennes språk. Men att uppehålla sig vid detta
är att blanda bort korten. "Nej, det var det
nya i spelet, det var det naturligas, osöktas
återinförande i tragedien som gjorde att de,
222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
