Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
lojalitet. Hennes kvinnliga motpart Olivia bör
väl snarast uppfattas som en mera mognad
kvinna, och redan såtillvida var det fel att
välja Viveca Lindfors för rollen. Det blev
visserligen en skarp kontrast mellan den späde
pågen som väcker hennes åtrå och hennes egen
grövre statur men inte den önskvärda
kontrasten mellan juvenil kvickhet och trånsjuk,
erfaren kvinna. Fru Lindfors’ röst är dessutom
för hård för partiet, den bröt ofta igenom på
ett störande sätt. För tung och patetiskt ihålig
ljöd också Carl Hugo Calander som hertigen,
och Stig Olin lät direkt ostämd som Violas
tvillingbror Sebastian. I styckets så att säga
nedre våning stod Åke Claesson (Tobias), Einar
Axelsson (Andreas), Olof Sandborg (Malvolio)
och Mai Zetterling (Maria) för rusthållet med
den äran. Det är inte alltid så lätt att få gamla
kampar att gå, och i en del scener var nog
munterheten större på scenen än i salongen,
men det är aktörernas förtjänst att det inte
hände så ofta som man hade kunnat befara.
Slutligen lyckades Olof Widgren ge narren en
air av betydenhet och mystik så som endast en
utpräglat personlig skådespelare förmår det.
Hans apparition à la Harlekin var ytterst
suggestiv. Georg Svensson
Othello av William Shakespeare. Göteborgs
Stadsteater.
Tyvärr var j ag icke i tillfälle se "Othello" för
tjugufem år sedan, när Knut Ström under Per
Lindberg första gången satte upp den berömda
tragedin på Lorensbergsteatern, och kan alltså
icke göra egna jämförelser. Men det finns all
anledning tro dem, som försäkra att han hållit
sin still rätt oförändrad. Vridscenbygget med
ingeniösa aspekter är naturligtvis kvar (ytterst
emanerar det ju från Reinhardt), allenast starkt
förenklat i linjerna och transponerat i den
tunga färgskala av karminrött, svavelgult,
rost-grönt och koboltblått, som Knut Ström på
senaste år gärna använt ("Vävaren i Bagdad"!).
Det som år 1920 imponerade som
revolutionär modernism — från Göteborgs horisont —
imponerar nu, från samma horisont, för sin
vördiga patina. I spelets blandning av modern
patetik och gammal stilteater fästa vi oss nu
mest vid den senare: sentera den eller tycka
rentav att det blir för mycket av den, t. ex. för
många fällda armar med framåtvridna hand-
flator hos männen och för många framför
brösten sammanpressade händer hos pjäsens
kvinnor.
Anspråken bli lätt så höga när det gäller
Shakespeare. Som Othello ville vi helst se ett
stort kraftgeni, en Kortner eller en Bassermann.
Kolbjörn Knudsen är ingenting däråt, bara en
vanlig hygglig skådespelare. Det skramlar rätt
tomt ibland i hans repliker, och han verkar
sällan som han hade någon legendarisk
fältherrestorhet i reserv mellan dem, men så
glimtar det till emellanåt av välfunna och äkta
accenitueringar, och helt dåligt blir det hela
visst inte. Mordscenen i "Othello" hör väl till
de mest skräckteatraliska bland alla mordscener
i kostym; att klara den inför en salong av
abonnerande enkelt folk, arbetare och
arbetarhustrur, utan att ett enda fnitter stör andakten,
det är intet ringa bevis på skicklighet.
Jago är världslitteraturens ärkeintrigant;
halhet och demoni är vad man tänker på, bara
man hör namnet. Sven Miliander hade
emellertid tagit fasta på att Jago har så lätt att vinna
allas förtroende. Följaktligen måste han väl ha
sett ut som en hederlig karl; och på det
fundamentet byggde Miliander en rolltolkning, som
genom sin kvasi-ridderliga resning och sin
överlägsna förmåga att tala blankvers rentav stal
skådespelet från Othello-—Knudsen. Om det
senare är föga att säga, ty strängt taget är Jago
verkligen huvudfiguren. Medan svartsjukans
beprisade psykologi i "Othello" med förlov sagt
är mer än lovligt grund (utrymme att motivera
denna kätterska uppfattning saknas här dess
värre), så är tragedin knappast uppnådd som
bitter demonstration av ondskans triumf och
redlighetens värnlöshet här i världen. Men trots
den logik och konst varmed den
kvasi-ridderliga Jagogestalten utformades känner man den
ändå otillfredsställande. Om åskådarna aldrig
skulle få varsna mer av de uppträdandes
verkliga natur än vad de andra rollfigurerna
förutsättas varsna, så bleve det föga bevänt med det
konstnärliga utbytet av de flesta stycken.
Desdemona hade anförtrotts åt Gertrud Fridh,
och åter skilde sig denna unga begåvade
skådespelerska med stor heder från uppgiften. Hennes
ensamma scen med sin sällskapsdam kvällen
före mordnatten var kanske den som grep allra
djupast tag om åskådaren i hela pjäsen. Nils
Fritz som brushuvudet Cassio, Gunnar Ekström
som den smäktande, lättledde Rodrigo och Jolin
242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
