Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Dagmar Edqvist: Uppvaknande. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men det var inte ångerns bleka ansikte som
mötte henne i väggspegeln, utan ett som
blommade inifrån.
De sov djupt, när väckarklockan ringde i
första gryningen på måndagsmorgonen. Han
låg med ansiktet begravt mot hennes nacke, en
blond hårlock rörde sig i takt med hans
andetag. De vaknade på samma sätt, långsamt,
motvilligt, ännu halvt drunknade i sömnen. Hon
vred sig halvsovande runt i hans armar så att
deras läppar möttes — det var så svårt att
vakna, när vakna betydde att skiljas åt. Men
tvånget och vardagen var över dem: tiden var
knapp, han måste vara borta innan det blev
riktigt ljust.
När han gick, blev hon på kvinnors vis djärv
i sista minuten och följde honom till grinden.
Hon stod och såg efter honom i den osäkra
morgondagern, och kanske kom det för en
sekund en dimma över hennes ögon; men hon
log när han vände sig om och höjde handen.
Hon var häftigt kär i honom just nu och han
i henne, men ingenting hos henne klamrade sig
fast vid honom. Undret i den här upplevelsen
var, att han hade kysst liv i den hemliga
förälskelse i sig själv som en ung människa
behöver för att kunna trivas i tillvaron. Den
hade dött för henne vid den brutala chocken
av ett brev; sedan dess hade hon varit begravd
i aska och sand. Nu hade en virvelvind blåst
bort askan, och levande strömmar hade sköljt
bort sanden, och med ens var hennes ögon
seende och hennes hud känslig på ett nytt sätt.
Hon upplevde som för första gången den
uppflammande pärlemorglansen i skyn och det
daggvåta gräset, som strök mot hennes bara
anklar, och lukten av morgonrök från hennes
egen skorsten.
Ett ljud kom henne att vända sig om med
dirrande nerver. Borta vid staketet på andra
sidan höll en figur på att gräva fram något
under en rishög. Det var Rolf. Hon gick ditåt.
Han reste sig i detsamma och fick syn på henne.
Hur mycket hade han sett tidigare?
Pojken behövde inte fråga sig vad hon hade
sett, för där stod han med tjuvgodset i
händerna. De stod orörliga som en indian och en
vit, vilka överraskat varandra i urskogen: de
vet att människan är människans fiende, det
gäller livet för en av dem.
— Vad gör du här? frågade hon onödigt,
instinktivt följande regeln att angrepp är bästa
formen för försvar.
Han höll upp pumpen och lyktan.
— Jag tänkte lägga tillbaks dom här som
fröken sa i lördags.
Hans ansikte var litet och fruset och bittert
i morgonljuset: det var ett gement trick av
försynen att låta lärarinnan spatsera omkring
i en blå badrock klockan sex på morgonen och
ertappa honom. Varför hon gjorde det tycktes
han inte reflektera över, det var en av de
kitsligheter som ödet alltid hade i beredskap.
— Tänkte du att jag skulle hitta dem men
inte veta var de kom ifrån?
Han nickade. Vad trodde hon, att han skulle
ha satt på en lapp med sitt namn?
Hon drog en darrande suck då hon förstod
att han inte hade sett dem, upptagen som han
varit av sitt eget ärende. Han hade väl kommit
från andra hållet sekunderna efter det att Erik
hade gått. Hennes rykte skulle inte skickas som
en trasa mellan stugorna i eftermiddag,
sönderslitet av nitiska händer...
I detsamma slog det henne, att det som för
henne var tur, för honom var otur. Där stod han
med sin hemlighet röjd, utlämnad åt henne —
liksom hon kunde ha varit utlämnad åt honom.
Nå, men det är väl skillnad, skyndade hon
att försäkra sig själv. Jag är ingen tjuv. Jag
har inte brutit mot något bud jag erkänner,
även om folket här skulle döma mig.
Men pojken då? Hon läste i hans hopplösa,
tillfrusna ansikte vad han väntade sig: stryk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
