Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Om kritik. Uttalanden av Margit Abenius, Stig Ahlgren, Ivar Harrie, Olle Holmberg, Knut Jaensson, Artur Lundkvist, Karl Vennberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM KRITIK
Personligen har j ag ett behov att ta böcker på
allvar. Jag kommer inte ifrån att litteraturen
är något fint, och det plågar mig när det talas
om den i samma ton som om trikåvaror eller
sportartiklar. Följden blir att jag ibland tar
böcker på allvar som jag sedan med en
skammens rodnad måste säga mig borde ha
avfärdats ganska lätt. Men jag måste nog även
i fortsättningen inta en osäker och vacklande
hållning till andrarangslitteraturen. Gränserna
är dock icke snörräta, och stränga krav som
inte balanseras av en viss generositet blir
kanske lätt skadliga.
Däremot är det min övertygelse att kritiken
är skyldig att med omsorg ägna sig även åt den
äkthetssökandë litteraturen av mindre format.
Den hetsiga inriktningen på storheter tror jag
är olycklig. Författarna måste få tid på sig att
vidga sina gränser. Ibland slås jag av tanken
att det mesta är oskrivet...
För vem skriver Ni? frågas det. För att lösa
egna konflikter troligen. Av behov att leva
andra liv, att gå sönder och fogas ihop på
nytt — vad vet jag? Författaren gör sig för
kritikern påmind genom att vara en människa
som han inte får skada i onödan men som
han heller inte bör vara för rädld att trampa
på tårna. Läsekretsen har recensenten givetvis
också känning av. Eftersom jag skriver i en
litterär tidskrift måste min läsare förutsättas
vara en något så när bokintresserad person.
Jag tror att hans viktigaste drag är att han inte
har mer bråttom än att han kunde tänkas någon
gång läsa om vad jag skriver. Vissa illusioner
om sitt arbetes betydelse måste kanske varje
människa ha. Och själv skulle jag naturligtvis
gärna vilja väcka behovet av litteratur, om jag
kunde. Att människorna skulle lära sig att läsa
och lyssna är kanske hos mig — i mina enstaka
bättre stunder — rentav ett socialt patos.
Det viktigaste personliga problemet för
kritikern är frågan hur han ska kunna isolera sig
— från påverkningar, från det litterära
skvallrets ständigt skvalande smutsvatten, från det
andefientliga intrigväsendet — och hur han
ska ta vara på uppgiftens lustmomenit. Det
kritiska yrket är utvecklande, spännande och
personligt. Men det är också nervpåfrestande
genom sina möjligheter till skrupler och vad
Birger Sjöberg kallade "ansvarsångest". I en
enquéte häromsistens tillfrågades några
manliga och kvinnliga åsiktsleverantörer om de
brukade skämmas för vad de skrev eller ångra
sig. Tre svarade att de aldrig (säger aldrig)
vare sig skämdes eller ångrade sig. Tänk, att
det finns sådana djur på Skansen — för mig
lika gåtfulla som sälhundar eller murmeldjur.
STIG AHLGREN:
Den (dags-)kritiska verksamheten utspelas
på flera plan, vilka brutalt skär varandra. En
recension, som enbart riktar sig till författaren,
är ingen bokanmälan utan ett ofrankerat
privatbrev. En recension, som tar sikte på en, strikt
litteraturintresserad elit, hör hemma i
facktidskriften. En recension, som marscherar direkt
på läsaren, är nog legitim men blir lätt tråkig,
enplanig och black. Den förlagsbugande
recensionen ska sättas inom ram och betalas per
millimeter. En fulldimensionerad
dagstidningsrecension skall ha blandad adress till författare,
köpare, bokhandlare, förläggare etc. Även
förläggaren? Ja, det finns inget skäl att sky den
starka formuleringen av skräck för
annonsåkning. Den som skriver i en tidning har att
acceptera spelreglerna.
Det finns i detta sammanhang ingen
anledning att gå in på den mer eller mindre
S-for-miga ryggrad av idéer, som till äventyrs hjälper
290
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
