Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Om kritik. Uttalanden av Margit Abenius, Stig Ahlgren, Ivar Harrie, Olle Holmberg, Knut Jaensson, Artur Lundkvist, Karl Vennberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM KRITIK
söner utan att det blir fråga om att se ner på
någon eller att se upp till någon.
Det är önskvärt att kritikern förmår reglera
sitt uttrycksbehov, så att recensionerna inte blir
självupptagna konstverk eller projiceringsfält
utan verkligen blir redskap för den kritiska
funktionen.
Det är önskvärt att kritikern uppfattar och
värderar inte endast med intellektet utan med
nerver, mellangärde, hela kroppen. En sådan
allsidigt förankrad bedömning är utan tvivel
mycket tillförlitligare och behöver inte (som
några tycks tro) praktiseras bara av de klenaste
huvudena.
Det är slutligen önskvärt att kritikern har
glädje av böcker och njuter av läsning, att han
inte omedvetet delar det utbredda föraktet för
sådana "onyttiga" sysselsättningar, inte deltar
i nedvärderingen av fantasilivet till förmån för
praktiska verksamheter och därigenom med sin
egen mindervärdeskänsla bidrar till en
beklaglig tabuisering av litteraturen.
KARL VENNBERG:
Litteraturkritiker är liksom andra kritiker
sällan väl sedda; till publikens onåd får de
i regel lägga författarnas. Swift gav säkert
uttryck åt en allmänföreställning hos stora
grupper av författarna och läsarna när han i "The
Battle of the Books" satte okunnigheten, den av
ålder blinde fadern, på kritikens högra sida,
och högfärden, den föga mera seende modern,
på vänstra sidan. Sannerligen, ingen kan mera
än kritikern vara hänvisad till stjärnhimmeln
och sedelagen, om han känner sig behöva något
stöd.
Finns det då några rättesnören som han bara
behöver följa för att det goda samvetet ska
tillhandahålla sin beprisade huvudkudde? Alla
vet att det inte ställer sig lätt att få fram några
sådana normer. Några fasta estetiska begrepp
finns det ju inte. Kants fria och oavhängiga
skönhet, som lät förstånd och sinnlighet nå sin
finaste harmoni, hörde ju hemma i en rent
formalistisk värld. Kanske den för övrigt var
alltför ointressant att bli föremål för annat än
bleka smakomdömen. Och det kan väl knappast
vara en kritikers egentliga uppgift att bara
sitta och minutera ut sin smak. Vem åtar sig
i så fall att sätta gränser för subjektivismen?
Subjektivismen får lätt ett elakt inslag av
godtycke och terror. En frestelse att byta ut
det alltför personliga och psykologistiska mot
det normativa inställer sig förr eller senare:
världsåskådningar och ideologier bjuder ut sig.
Fråga är också om inte den stora konstruktiva
kritiken alltid har haft stöd i en
världsåskådning, en filosofi, en myt av ena eller andra
slaget: varit kristen, positivistisk, marxistisk,
freudiansk e. d. Men gångbara
världsåskådningar säljs tyvärr inte på Epa. En kritiker är
i våra dagar av atomiserad kultur, av
konstnärlig och filosofisk splittring hänvisad till
arbetshypoteser vilkas begränsning han själv
genomskådar. För att en världsåskådning ska kunna
bära upp en produktiv och inspirerande kritik
måste den givetvis äga en sannolikhet som både
kritikern själv och en intellektuellt högvärdig
grupp omkring honom förväxlar med
sanningen. Men om det är riktigt att den
vägledande och omformande kritiken i regel har
stöd i något trossystern, så är det minst lika
sant att den sämsta kritiken också har det,
nämligen stöd i stelnade och sterila trossystern
som ett skärpt sanningsmedvetande måste
avvisa.
Om en nutida kritiker vet med sig att han
saknar fäste för en förkunnelse och fördenskull
inte kommer att göra någon banbrytande
insats, behöver han nog ändå inte helt ge sig
296
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
