Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Teater
Vox humana av Jean Cocteau. — Stängda
dörrar (Huis clos) av Jean-Paul Sartre.
Dramatens lilla scen.
Att komma som förspel till det ivrigast
diskuterade, mest otåligt väntade teaterstycket
från det nya Frankrike är ju inte någon
avundsvärd position och hörde kunna göra t. o. m.
en så självsäker herre som Cocteau en smula
nervös. "Vox humana" är ett virtuosnummer
men inget mästerverk, det återger en övergiven
kvinnas sista telefonsamtal med sin älskare,
som står i begrepp att gifta sig med en
familjeflicka av hans egen klass. Samtalet tar dryga
fyrtio minuter, som gentlemannen i andra
ändan av tråden med beundransvärt tålamod
genomlider till slutet. Inte ett ord av tröst eller
uppmuntran kan han rimligtvis ge henne
eftersom kärleken från hans sida är slut, medan hon
uppnått det stadium då kärleken till honom
och vad den inneburit av lyckostunder är det
enda som återstår av hennes liv. Katten har sju
liv, men kärleken har flera, och det är det
absolut sista av dessa som under Cocteaus
förfarna händer piskas, stryps och mosas till döds.
På den djupa förtrogenheten med kärlekens
väsen och kvinnans psykologi kan man inte ta
miste, på den sadistiska vällusten ej heller. Elsa
Carlsson underströk nog för kraftigt det
patetiska hos offret; det halvförbrända,
halvsjas-kiga utseendet predestinerade henne för ett av
Ödets lustmord. Med en självutlämning som
tangerade det obscena blottade hon hela skalan
av marter hos den i den olyckliga kärlekens
tortyrkammare schavotterande. Hon formligen
vrålade ut sin smärta tills man kände sig
obehagligt berörd över att inte kunna göra något
för henne. Men med reservation för detta
skådespelerskans understrykande av melodramatiken
måste man ge sitt erkännande åt den
skicklighet och påtagliga inlevelse varmed Elsa
Carlsson utförde sin långa, krävande monolog.
"Vox humana" har också det felet som
förspel till Sartre att det är för likt i färgen och
ändå inte tillräckligt likt. Effekten skär sig.
Man blir genom Cocteaus uppvisning
avtrubbad mot Sartres djävulskonster."Voxhumanas"
trots allt relativt ljumma skärseld har haft det
goda eller onda med sig att man tar de
av-grundsheta pustarna ur Sartres helvete relativt
kallt, och kanske misstänker man också mera
sadism bakom än man skulle ha gjort om man
inte nyss sett ett så eklatant prov på sådan. En
klar kontrastverkan mellan pjäserna hade
givetvis varit till gagn för föreställningen.
"Stängda dörrar", eller "Inför lyckta
dör-rar" som den bättre kallas av översättaren
Eyvind Johnson i den snart utkommande
bokupplagan, är lokaliserad till ett rum i Hotell
Helvetet, ett schabbigt rum i
60-talsplysch-rokoko med igenmurade fönster (framgick ej
nog tydligt av den sjöbergska iscensättningen)
och spegeln över cheminén borttagen. Det
elektriska ljuset är på natt och dag, och
strömbrytare saknas. Däremot finns det en
ringledning, men den fungerar som regel inte. I detta
hemtrevliga krypin av evigheten visar
våningskyparen (Ulf Palme gjorde honom med en
fantasi och stilkänsla som skulle ha hedrat Nils
Dardel till ett paddigt äckel med gråblek
inne-sittarhy och ett slipprigt hånleende i
mungiporna) in den senast anlände gästen, en viss
Joseph Garcin, f. d. pacifistisk
tidningsredaktör i Rio, skjuten som desertör. Han får besked
om hotellförhållandena, helvetet har inga
tortyrredskap och inga svavelgrytor, den plåga det
tillhandahåller är av annat slag, klarvaken
medvetenhet i en evighet av jämn elektrisk
belysning inför lyckta dörrar. Inte ens en spegel
slår ett skenbart hål i väggarna; claustrofobin
ingår i fördömelsens villkor.
Men inte ensamheten. Garcin får snart
sällskap, först av Inès, lesbisk, litet äldre
postfröken, sedan av Estelle, ung, vacker dam av
värld, nymfoman. Inès är strikt, maskulint pro-
327
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
