Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Samma kväll hade pjäsen premiär också på
Stadsteatern i Göteborg med Kolbjörn
Knud-sen i den manliga huvudrollen. Det var ett
utomordentligt kraftprov av denne
skådespelare att omedelbart efter en så krävande roll
som Othello kunna prestera ett helt förnyat,
alltigenom suggestivt spel, som säkerligen hör
till det mest fascinerande han någonsin givit
som scenisk konstnär. Redan apparitionen med
det bleka ansiktet, den skälvande munnen och
de förbrända ögonen var en mimisk
rangprestation. Berta Hall och Ebba Ringdahl
sekunderade honom på ett sätt som höll större
delen av publiken andlöst fången — endast
några äldre gentlemän av gamla
göteborgsstammen sågos under premiären stilla lista sig
ut, om det nu var det hänsynslösa utspelet i de
sexuella scenerna, som blev dem för starkt,
eller att de funno den sega djävulstjäran, som
Sartre serverade, alltför enveten och ändlös.
Jämförelser med stockholms- och malmöspelet
kunna av de mest naturliga skäl ej göras (vi
ha ej sett dessa föreställningar), men
undertecknad har svårt föreställa sig att där kan
ha funnits något mer djävulskt djävligt än
åtminstone salongsinredningen på
göteborgsstudion och så John Ekmans dödgrinande
porslinsbuddha i "våningskyparens" roll —
nog för fördömelse i existensen redan detta.
Ebbe Lindé
Stora barn (Les grands gargons) av Paul
Géraldy. Göteborgs Stadsteaters
Studio.
Det är veterligen första gången som denna
enaktare av Géraldy blir spelad i Sverige.
Enaktare ha ju överhuvud ingen stor avsättning,
vilket är synd1; det är en förnäm konstform
som i många hänseenden förhåller sig till det
större dramat som ett schackproblem till ett
mästarparti — är ingalunda blott en
miniatyrupplaga, utan företer sina egna konstnärliga
kvaliteter, som endast sällan kunna framträda
i det större formatet. Men teaterdirektörerna
ha för sig att publiken blott vill ha
"helaftonspjäser"-—hade inte Sartres "Huis clos" kommit
och framtvingat utfyllnad, så hade väl denna
vidskepelse hindrat oss att även nu få se ett
stycke som detta. Måtte framgången öppna
större benägenhet i fortsättningen, ty det finns
gott om enaktare som äro pärlor: både franska
och svenska.
I denna lilla pjäs riktar den store
kärleks-psykologen för omväxlings skull strålkastaren
mot ett annat intimt och problematiskt
förhållande, det mellan fadern och hans vuxne son.
Sonens blyghet och faderns valhänta närmande
försök; missförstånden, som vid minsta
anledning springa upp ur den unges sårbarhet och
den äldres ofriviliga återfall i en tidigare
periods auktoritetspose; men även kärleken
tvärsöver gränserna. Och den senare segrar.
Medan det går ett drag av vemod, ja besvikelse
och desillusion, som en underton under det
mesta av allt det annars fina och tacksamma
som Géraldy har skrivit om kärleken mellan
man och kvinna, så är det som han i grunden
hyste större förtröstan till de fina känsloband,
som här analyseras.
Ungdomsrollerna är två, sonen och hans
jämnårige kamrat. Stadsteatern hade släppt
dem i händerna på ett par ungdomar, Folke
Sundtjuist och Bengt Blomgren. De hade ju de
yttre förutsättningarna, som är viktiga nog,
men kanske ej i allo den förmåga att nyansera,
och framför allt lyssna på motspelaren, som
väl kommer fullt endast med lång rutin (och
gud skall veta ej alltid ens då). Men det var
dock en avgjord framgång för bägge. Som
fadern var Martin Ericsson helt suverän, utom
kanske i sin första entré och ett fåtal repliker.
"Enkla" pjäser som denna höra ju till det som
ställer allra största kravet just på den enskilde
skådespelaren.
Regin var Helge Wahlgrens. Ovanpå Géraldy
följde Sartre som en infernalisk magborstare
ovanpå ett glas svalt vitt vin; men denna pjäs
omnämnes på annan plats i numret.
Ebbe Lindé
Skymningsbaren (Twilight Bar) av Arthur
Koestler. Göteborgs Stadsteater.
Göteborg vann visst tävlingen om Arthur
Koestlers världsdebut som dramatiker, och med
risk att luggas i nackhåret av
stockholmsrecensenten skyndar jag mig att störta före också
med anmälan. Om pjäsen knappast lägger så
många tum till Koestlers växt som en av
samtidens betydelsefullaste författare, så vågar jag
dock påstå att det i Göteborg blev en ganska
underhållande tillställning.
Skymningsbaren, det är på idéplanet
himlakroppen Tellus, där folkens politiska
kvacksalvare skänka ut brokiga drinkar och tingel-
329
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
