Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
perament till exempel, med dess
misstänksamhet, hatutbrott och eviga rastlöshet — man
kunde som sagt gott förstå om en Mauriac,
"le romaneier du grace", skulle vilja göra det
till prototypen för "le maudit", den förkastade
människan. Omvänt kunde man förstå om en
kristen av den mer ekonomiska typen, låt oss
säga en oxfordist, icke kunde låta ett så
värdefullt faktum som Strindbergs
damaskusomvän-delse ligga outnyttjat, utan därav ville skapa
ett uppbyggligt paradigm på trons seger över
otron. Och slutligen finns ju möjligheterna till
ett rent yttre kamp-och-seger-drama i
förhållandet mellan Strindberg och publiken (eller
förläggarna kanske snarast). Ännu några
droppar sötma kunde väl också pressas ur det
outtömliga kapitlet Strindberg och kvinnorna ...
Vad nu här föreliggande skådespel beträffar,
så vilar det på alla dessa stolpar och haltar på
dem allesammans. I någon mån ha författarna
tydligen velat ge en objektiv biografisk bild av
den verklige Strindberg: därpå tyder bruket
av bl. a. Karin Smirnoffs minnen i
scenanvisningarna och för en del av handlingens
episoder. Men något skrupulöst iakttagande av det
objektivt sanna ha de ej underkastat sig.
Om-diktmingen går delvis mot "Oxfordhållet",
d. v. s. avser att framställa Strindbergs i
verkligheten så komplexa livsförlopp som en
ständig kamp för stigande klarhet, utmynnande
i insikten om religionens sanning, I en av de
båda slutscener, som dramat begåvats med,
avsäger sig Strindberg helt ohistoriskt den
hyllning och de insamlade medel, som
"fritänkar-falangen" ägnat honom under Giflasprocessen,
och bebådar att hans väg nu går bort från dem
och mot högre sanningar. (I själva verket satte
kritiken mot de socialistiska meningsfränderna
in först något år efteråt, och med helt annan
och för Strindberg betydligt mindre smick-
rande motivering; omvändelsen till mysticism
och slutligen kristen mysticism kom ännu långt
senare och var allt annat än en rak följd av
sanningssägerilinjen i "Giftas".) I andra delar
av dramat har det återigen varit författarna
angeläget att framhålla just den neurotiska
besatthet med lynneskast, hat och osalighet,
som Strindberg hela livet våndades under, och
som verkligen kan ge intrycket av fördömelse.
I den allra sista slutscenen får demonitemat
sin klimax — en främmande hand, en guds
eller djävuls, driver honom bort från hustrun,
just när denna lycklig ser försoningen vunnen.
Ur rent dramatisk synpunkt hade skådespelet
vunnit på om endera av slutscenerna offrats.
Nu står där först punkt, sedan frågetecken.
Jag för min del anser av dessa skäl, att
stycket i stort sett är förfelat. Det bär inte fram
någon linje tillräckligt enhetligt och klart, ej
heller är det godtagbart som verklighetstroget
Strindbergsporträtt (ehuru intressantare som
sådant än som drama), och den
tekniskt-drama-tiska uppläggningen är ej jämförlig ens med
ett av de enklare av Strindbergs egna stycken.
Men det är visst inte uteslutet att pjäsen i alla
fall kunde "göra sig" om den sattes i scen, och
bli en publiksak, så pass många element till en
divusprestation rymmer huvudrollen. Ej heller
är det alldeles billigt att som somliga kritiker
gjort avfärda replikföringen som genomgående
pekoralistisk, för att en och annan tantig eller
tjafsig, avgjort o-strindbergsk replik har lagts
i huvudpersonens mun (ex. "Vilken underbar
tavla, Calle! Och vilken förtjusande gubbe! Ja,
du har då alltid en enastående förmåga att
välja dina modeller.") I själva verket äro dessa
fadäser få och lätta att plocka bort, om stycket
skulle uppföras; och mot dem stå många andra
repliker, vilkas träffsäkert fångade
strindbergsklang man direkt beundrar. Ebbe Lindé
Martyrer och segrare
Nordahl Grieg: Ännu är världen ung.
Översättning av Sven Barthel. Bonniers
1946. 9: 50.
"Ännu är världen ung" utkom 1938 och
följdes året därpå av dramat "Nederlaget",
som väl allmänt betraktas som Griegs
förnämsta litterära arbete. De båda verken hör
organiskt samman, de har som gemensam bak-
336
grund erfarenheterna från Ryssland och
Spanien. Mycket av vad Grieg skrev mynnade ut
i uppgörelser, han förefaller på ett febrigt
idealistiskt sätt ha upplevat tidens politiska
konflikter. När han själv drevs att närvara var det
inte som en nyckfull äventyrare utan snarare
som en apostel med en kallelsevision bakom sig.
I sin kalejdoskopiska, intensiva, bitvis kan-
Ni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
