Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
Helvetesmaskinen under
förhandlingsbordet
För någon tid sedan läste man i
tidningarna om att en kvarglömd tidsinställd bomb
i St. James’s Park i London plötsligt hade
vaknat till liv oeh börjat ticka. När den hade
tickat färdigt skulle den explodera. Eftersom
den befann sig i en park kunde förstörelsen inte
bli så förfärlig, men alltid skulle den spränga
alla fönsterrutor i det kungliga grannskapet och
riva rappningen av en del fasader. Först
avspärrade man området för att se om inte bomben
ville lugna sig och sjunka åter i sin slummer.
Sedan, när den fortsatte att ticka fick några
behjärtade män i uppdrag att oskadliggöra den,
vilket de också lyckades med. Och det blev åter
lugnt i St. James’s Park, Buckingham Palace
och Marlborough House.
De segrande nationernas utrikesministrar har
samlats för att undersöka möjligheterna att ge
världen den fred som började firas i rusig yra
för jämnt ett år sedan men som sedan dess
alltmera antagit formen av ett spänningstillstånd
med starka associationer till åren 1937—38,
Münchenepoken i europeisk politik. De
förenade nationerna, som ännu inte lyckats förena
sig och dessutom bara är ett utvalt fåtal av
nationer, prövar på sin kant på hur det känns
att ordna upp världens angelägenheter kring ett
gemensamt förhandlingsbord. Man samlas, man
diskuterar, man kommer inte överens, man
åtskils, man träffas igen, man är optimistisk, man
är pessimistisk, man får ta tid på sig och
beväpna sig med tålamod, ty förhandlingarna
gäller oerhört komplicerade saker som kan ses
från många håll, och saker ser nu en gång inte
likadana ut från öster som från väster, från
söder som från norr. Man kan inte begära att
den som har en östlig syn på saken
omedelbart skall inse att även den västliga synen har
mycket som talar för sig.
Nej, ingen har begärt att mänskligheten i och
med att vapnen nedlades efter sex års strider
skulle rusa över från krigets slit till fredens
fritid ungefär som arbetarna lämnar en fabrik när
visslan ljuder. Långvariga förhandlingar med
skiljaktiga meningar väntade man sig,
åsikts-motsättningar som skulle ta sig nog så barska
uttryck. Om herr Molotov eller herr Bevin blir
förbaskad och lämnar ett sammanträde i
vredesmod så betyder inte det att världen är på väg
mot ett nytt krig utan endast att herrar Molotov
och Bevin är människor, vilka som de flesta
andra tar humör när de inte får sin vilj a fram
eller sina synpunkter beaktade. Så länge
herrarna fortsätter att träffas behöver inte ett
gräl över en meningsskiljaktighet nödvändigtvis
äventyra utgången av förhandlingarna, i bästa
fall kan det vara ett bevis på att dessa förs i en
anda av uppriktighet, som den diplomatiska
frasen visst lyder.
Vad som gör den nuvarande stämningen- så
ohygglig är inte bara dessa
meningsskiljaktigheter, denna brist på medgörlighet och
generositet som man ibland tycker sig spåra än hos
den ena, än hos den andra parten, inte dessa
plötsligt avbrutna eller inställda sammanträden,
inte ens den fullständiga glömska i vilken de
flesta överenskommelser och deklarationer från
krigsåren — dessa nobla utfästelser om
kampens yttersta mål — tycks ha råkat.
Spökstäm-ningen har en djupare orsak. Genom sorlet
kring förhandlingsborden, bakom fraserna och
gesterna hörs hela tiden ett tickande från något
355
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
