Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Gunnar Ekelöf: Ur ”En Mölna-Elegi”. Dikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR "EN MÖLNA-ELEGI"
Knappt tre kvarts timme räckte fenomenet,
luften och himlen klarnade, stjärnorna blev synliga,
vinden densamma. Alla segel sattes,
vakten blev avlöst och fick gå till kojs
och skeppet kom i samma ordning som förut. . .
Men i den klara natten hördes åter,
än svagt, än starkt, liksom i rytmiskt skilda körer
de innestängda slavars sång.
Så känner jag
ur djupet av mitt inre mina döda.
Den rymd jag andas är bemängd med döda.
Jag ser mig själv i deras skvallerspeglar.
Jag ser i dem hur skvallersjukt de
sneglat-bakom min rygg. Calypso! Fé och häxa!
Jag kan min roll! Jag har läst in min läxa!
Jag minns och minns. Ett enda minns jag inte:
det är ett flyktigt ögonblick —
Jag minns,
det var strax innan jag vart död i feber,
en sommarkväll som tryckte över stad och land,
en kärra hördes bullra någonstans på kullerstenar.
— Och minns du enarna i backen? enarna?
Du satte på dem fars gamla schakåer
och exercerade med dem som med soldater. . .
Och minns du ekarna, de gamla ekarna . . .
Och minns du stenarna, de stora stenarna . . .
Du hade namn på dem alla.
Och sommarkvällen trycker över stad och land,
en kärra bullrar någonstans på kullerstenar.
— Och minns du lindarna, de stora lindarna,
monsieur Petter och kusin vid grindarna,
och tissel och tassel på vindarna,
367
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
