Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Maj—juni. N:r 5
- Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ens i vår egen av Gud förbannade epok, rycks
man på de avslutande sidorna med —
estetiskt — av bokens grundtema: en längtan efter
försoning, vilken emellertid i disharmoniernas
värld, och en nutid där fasan regerar, tycks
kunna nås endast i drömmen, dikten och döden.
*
Eva Neanders debut, "Dimman", tycks mig
intressant. I tre korta, fragmentariska avsnitt
ges här syner och glimtar ur en ung kvinnas
liv, tyngt av ärftlig belastning, men benådat
också, av den smärtsamma överkänslighetens
gåva. Man ser en tolvårings förbittrade kamp
med yttervärlden och outsägliga kärlek till en
melankolisk man, tydligen fadern, man
upplever en rofull sommar av uppvaknande
känslor, därefter äktenskap, själskris, tillfrisknande.
Språket är trots de påfallande korta meningarna
ovanligt mjukt; det är svalt och friskt trots den
sorgbundna klangen, och det ger i sin distinkta
klarhet märkliga uttryck framför allt åt oklara,
trevande världar, åt de erfarenheter som
innefattas i författarinnans symbol dimman, den
vilsna, snärjande som plånar ut hårda krav
och konturer. Det är underliga själar Eva
Neander ger liv åt, hon får "verklighetens hårda
klang" att skorra mot skygga, älvlika väsens
annorlunda begär och drömmar. "Ett hekto
ro" beställer den sjuka i drömmen, medan
de andra beställer "ost och smör". En smula
störande är att författarinnan i
barndomskapitlet — det i mitt tycke bästa — några
gånger blandar in uttryck som bryter sig mot
tolvåringens ordförråd och att upplysningarna
om faktiska förhållanden ibland är väl
knapphändiga. Det framgår till exempel att flickan
är ute i förvärvsarbete, är journalist till och
med, på en redaktion. Överhuvudtaget tycks
mig sista stycket, "Dimman", minst lyckat. Men
också här gör sig den inre spänningen, den
fina sensibiliteten gällande. Mer än öppna ett
fönster en septemberdag behöver inte denna
"hysterika" för att med utspärrade näsborrar
ana andra dofter än rutintillvarons.
Kanske kan Eva Neander komma att vidga
sitt register och erövra mer av den dagsklara
verkligheten utan att tappa nycklarna till
dimmans mjuka rike. Margit Abenius
Jack hos skådespelarna
Ingmar Bergman: Jack hos skådespelarna.
Skådespel i två akter. Bonniers
1946. 3:75.
I drömtolkningen skiljer man på "dagsrester"
— minnesfragment av vad den drömmande
nyss sett, hört, läst eller annars upplevat —
och de "latenta drömtankarna", som springa ur
hans egen livssituation och ge drömmen dess
inre mening. I den symboliska framställningen
av dem användas dagsresterna som material.
Alldeles samma struktur har ett diktverk —
eller låt oss med försiktig begränsning säga:
ett fantasistyrt diktverk — alltså ett av den
typ, dit Ingmar Bergmans "Jack hos
skådespelarna" hör.
"Handlingen utspelas i och omkring en liten
stadsteater i en avkrok av landet." — Bergman
har till helt nyligen varit chef för Hälsingborgs
Stadsteater. Valet av ram är naturligtvis bestämt
härav. I vad mån styckets personer, händelser
och situationsdetaljer i övrigt kan gå tillbaka
på konkret upplevelsematerial, och hur pass
taget på kornet detta därvid kan tänkas vara,
är däremot fördolt för den oinvigde. Det har
väl också föga intresse, utom för den som
eventuellt en gång skall skriva en Ingmar
Bergmanmonografi. Att fantasin knådat om nästan
allting är givet. Stor roll spelar i stycket beroendet
av en vanligen osynlig, handlingsfriheten starkt
kringskärande, nästan opersonlig "direktör".
Det har nog inte varit någon känsla av
maktfullkomlighet förknippad med chefskapet i
Hälsingborg, snarare erinras man om det gamla
teatertalesättet, att en styrelse är något som
ingenting gör, men som lägger sig i allting, och
om ordspråket att var är herre över sin stackare.
Viktigare än att spåra dagsresterna är att
spåra styckets latenta idéer. Upplevelsen av
konstnärslivet som en fängslande, men i viss
mån främmande värld, är den väsentligaste
ingrediensen, eller kanske snarare: verkets
väsentliga förutsättning. Författarens alter ego, Jack
Kasparsson, hör från början hemma på annat
håll, i det borgerligt-militära, men ... "Inrutat,
indelat, order gör det och gör det, höger och
vänster om marsch, sov, ät, dö. Plikt hit och
plikt dit. Befordran, nya rutor, tider, punkter,
stjärnor och guld på kragen. Fy tusan." Så
karakteriserar skådespelaren Mikael Bro den
418
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:54 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1946/0434.html
