Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
Begriplighet och lyrik
Att definiera vad som är konst, vad som är
poesi är som bekant inte lätt. Man kan ställa
bredvid varandta två strofer, lika långa,
formellt varandra lika som två bär, bägge med ett
fullt "begripligt" likartat innehåll, och man
kan sedan peka på dem ena och säga: detta är
poesi men den andra är det inte. Vad som är
poesi i strofen låter däremot inte peka ut
sig, inte definieras, därför att det är
oåtkomligt, tillhörande en dimension utanför språkets
domäner men förnimbart för själens finare
instrument. På detta sätt är strängt taget all
verklig poesi, klassisk såväl som modernistisk,
obegriplig. Några människor är
överhuvudtaget, antingen det beror på otillräckliga anlag
eller bristande träning, oemottagliga för denna
extra dimension, liksom ögat är oförmöget att
uppfatta de ultravioletta strålarna hos
solspektrum. När sådana människor läser en dikt ser
de bara vad dikten bokstavligen innehåller, de
läser den som ett stycke prosa, som ett
meddelande. Konstnjutniingen inskränker sig för
dem till en uppskattning av diktens rim och
meter, av den rent formella skickligheten hos
poeten. Deras motsvarigheter biand
musiklyssnarna är de som till varje pris begär melodi
och sångbara partier och för vilka resten mest
låter som oväsen. Inom konstpubliken
motsvaras de av dem som är inriktade på att
upptäcka vad en målning föreställer och hur "likt"
det är. Alla kritiker tordfe vara överens om
att denna den ojämförligt mest utbredda
kategorien av läsare, lyssnare och betraktare inte
bör få lov att avgöra vad som är konst eller
inte. Deras reaktion saknar estetisk betydelse
men är socialt intressant och förtjänar be-
aktande snarare än förakt. Det egendomliga är
emellertid att de kritiker och lyrikälskare som
betraktar det som en självklar sak att poesin är
något som main inte kan gripa om med
förnuftets vanliga kniptänger utan ett mystiskt
undanglidande och substanslöst element som
ingår i dikten och ändå inte står skrivet där
utan snarare aktiveras i läsarens inbillning —
dessa samma kritiker blir plötsligt de mest
prosaiska rationalister när det gäller
modernistisk lyrik. De smickrar sig med att kunna
uppfatta den "obegripliga" poesin i en; traditionellt
formad dikt bättre än den profana hopen!, men
när det gäller modernistisk lyrik tvekar dfe inte
all9 att göra gemensam sak med samma hop
utan förefaller nästan att känna en viss
tillfredsställelse över sin oförmåga att förstå. Var
finns logiken i detta reaktionssätt?
Modernismens fiender svarar att skillnaden’ mellan
traditionell och modernistisk lyrik ligger däri att
medan den traditionella lyriken arbetar med
en fullt begriplig form så är även, formen, hos
dem modernistiska lyriken obegriplig. Men om
vi är överens om att formen är ett utanverk, en
språngbräda för poesin, vars rätta element är
den av alla förnuftets fjättrar och gränser
obundna fantasin, hur kan det då vara av
någon som helst betydelse i vad mån en dikts
yttre form är begriplig i vanlig språklig och
intellektuell bemärkelse? Det dunkelt sagda är
det dunkelt tänkta, denna gamla husmaxim kan
ju inte gärna tillämpas på poesin, vars själva
förutsättning är att vara inte jordbundet kl
ar-tänkt utan aning och vision. Inte heller håller
dten invändningen att man aldrig kan vara helt
säker på hur en modernistisk dikt bör tolkas,
att två läsare kain prestera helt skilda utlägga
435
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
